C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
kunde kallas en Serenad. Men han hade en förmåga att recitera, så,
att det han uppläste eller sade, flöt som en intagande ton utan att
vara musik. Detta sätt var i Medeltiden fullkomligare uppöfvadt, än
nu, Herr Hugo; det var ej en steril deklamations-fason. Det var natur
och af ett stort behag, ehuru prosaiskt. Han satt på en grässoffa utanför
hennes rum, hvad han sade var ej mycket:
”Lugna qväll, du andas öfver täcka buskar derframme – men
hvad vill du? – lugnare, än du, är Sofias syn för den kommande,
vackrare är hennes hår än löfrankorna, och hennes växt mera smärt
majestätisk, än dina träds, min park.
”Jord, du lady af fägring! du bär lifvande och stärkande örter –
men hvad förmår du? – mera stärker Sofias hand, när hon fattar den
kommande på hans stig; lifligare blir hans blick genom hennes, än
af tusen frukters must. Sofia är ljufvare än Jorden; rikare hennes
ord, än någon vinds röst.”
Ljud ifrån det inre af trägården störde dem, det lät som steg. De
voro ej spökrädde, men Patrik Andrews tystnade. Det var Bergdamen,
hon hade hört honom, hon kom närmare, men nickade bifall.
Hon stannade som för att höra fortsättningen; slottsmuren, framför
hvilken hon stod, var ganska svart, hon sjelf fullkomligt ljusklädd.
Patrik, vid hennes åsyn betagen af . . , fortsatte ej. Hon aflägsnade
sig då, som för att icke störa dem.
”Hon ogillar oss icke,” var det första ord, de vexlade dagen derefter.
Vid Bergdamens ankomst om aftonen hade den tanken hastigt
fattat dem, att Amaurys lära och utsigter öfver lifvet måste innehålla
en motsägelse emot deras kärlek, och de viste i hvilken hög dager
han stod hos damen. Genom nöjets vanliga bekymmerfrihet hade
de förr icke tänkt derpå, när den kommande gestalten hastigt
påminte och förfärade dem. Och likväl nickade hon åt dem så vänligt?
När aftonen nalkades, drog hjertat åter målaren under sin glädjes
fönster. ”Fästets duk är säll af sina stjernor, sade han, och säll är
Patrik af Sofia – den skimrande forsen kastar perlor på sina stränder,
på mig strör Sofia perlor af hopp, fägring och ömhet.”
216