C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
tyckte man den glädtiga dager vara bortdoftad, som man funnit den
ega, innan man sett damen sjelf – nu kunde man ej afhålla sig att
märka liksom ett nät af svärmisk förtyning, draget öfver hela den
tjusande grönskan. Inga tårar syntes på figurens kinder, men åskådaren
märkte sig sjelf oförmodadt ega sådana. Några sönderrifna
blad lågo på gräset, på dem fäste hon sin blick.
IV. Sir Patrik hade målat en fjerde tafla, en blå himmel. – Man
såg ingen jord eller fast land derunder, endast skyar drogo sig nedom
det mäktiga ljusblå hvalfvet. Han hade affattat molnens mörkblå
massor i sådana konturer, att de tycktes föras af en vind fram öfver
firmamentet. Midt ibland skyarne sågs en gestalt, så genomskinligt
målad, att den blå dagern med många stjernor syntes midt igenom
den. Det var samma dam – följde vindens fart.
V. Här yttrade sig målarens fantasi på ett sätt, som vi ej skola söka
förklara. Sjelfva taflans grund var alldeles svart, och det gjorde en
egen effekt, att derofvanpå se en löfsal, hvars alla blad och grenar
glimmade fullkomligt hvita. Såsom icke natur var detta väl en nyck
af konstnären, ej att efterhärma. Emellertid fästades ögat af de sammanböjda
hvita grenarne, hvilka bildade liksom ett vänligt tak. Omkring
hela löfsalen sväfvade dimmor, äfven hvita; de gömde foten
eller rötterna, så att träden tycktes stå i snöflor. Inuti löfsalen åter
samma Fru, men blott hennes öfre del syntes, hufvudet, bröstet och
armarne: det öfriga, liksom träden och löfven, försvunnet i snö. Till
ansigtet och hela gestalten syntes hon icke genomskinlig, men hvit
som löfverket ofvanom henne, hufvudet något sänkt, och håret älskvärdt,
men i svanhvita lockar flytande kring halsen. Hennes ögon
voro öppna, men ur dem gick ingen enda blick, ty de hade icke pupiller!
– När Patrik fullbordat taflan, hade han känt sig försänkt i en
särdeles beskådning af dessa ögon, som syntes honom förskräckliga,
emedan de ej kastade någon blick ifrån sig; och likväl innehöll allt
det öfriga i skepnaden och löfsalen mycket både vänligt och djupt
dragande. Han hade under sin framställning ritat Judiths namn:
men under det han setat på en gång artistiskt och melankoliskt försjunken
ej blott i denna Verlds under, utan i många andra okända
210