C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
hon utsträckt och pekade framåt, som i mening att bana sig en oemotståndligt
fri väg genom alla klippor och fruktansvärda stigar.
Troligen var det Purpurfärgen på hufvudbonaden, dunkelt fladdrande
omkring henne, som gaf alla omgifvande föremål ett återsken
af samma kolorit.
II. Här hade Patrik låtit sin bildrika förmåga alstra en utsigt af
solens lyckliga, välsignande makt öfver jordens växter. Taflan var
väl egentligen en trägård, middagssolens guld glänste öfver allt. Se
här en parterr af ymniga, stora, blomrika växter – utan många blad –
ett antal gula Tulpaner i alla schatteringar från mörk brandgulhet
ända till ljusaste paille. Calendula officinalis, en trägårdsprydning,
som den tiden mycket älskades – Sammetsrosor, Aurikler, Caprifolium.
Se der en rad fruktträn, likt Hesperidernas fornbesjungna gårdar;
på hvarje qvist gyldne äpplen, lockande till måltid, päron, pommes
d’oranger (pomeranser), citroner, moreller. – Längst in i trägården
sågs åter den qvinliga gestalten, men nu litet äldre. Grefvinnan
förekom här i sittande ställning. Patrik hade sökt yttra sin konst i
utmålningen af en fin, förnäm, gul sidendrägt, hvari qvinnofiguren
sågs klädd. Det fordras större talent än man tror, att gifva kläder, i
synnerhet af siden, sin rätta lustre i målning; och det är underligt
nog, att han på Tolfhundratalet kunde vara så långt kommen häri.
Hela hennes drägt var på ett snillrikt sätt utförd. Men kunde den
vara det enda, som så uteslutande drog ögat till henne, att man
glömde det öfriga på taflan? Hon satt med ryggen vänd mot åskådaren.
Slöjans veck öfver axlarne voro sådana, att man fann det den
var tillbakaslagen från ansigtet – men man fick ej se detta ansigte!
Figuren satt framlutad på sin trägårdsstol, så att man måste tro, det
hon framför sig hade ett mål för sin särdeles uppmärksamhet; man
såg icke hvad.
III. En enslig, mildt grönskade Lund – och åter samma Dam –
men stoltheten icke. Utsträckt på gräsets matta låg hon med hufvudet
tankfullt stödt emot armbågen. Här såg man anletet: allt grönskade
omkring henne, men ögonkastet tillkännagaf ej hopp. När
man ifrån hennes anblick åter såg på häckarne och träden i lunden,
209