C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
”Stig in, stig fram till . . , du som en gång ville vara drottning, dö
eller svärj!”
Men Juta svarade: Danakonungens dotter var ej van att se sina
händer fjättrade. Riddare från mina land! sänken edra blå lansar i
en qvinnas barm, eller sänken dem till golfvet, det qvittar mig lika.
”Lösen hennes händer, sade den förnämste i svensk drägt klädde
Anföraren. Tag ock af henne hufvan, att håret må fladdra framför
blossen i detta taklösa rum så vidt hon sjelf önskar. – Rädes du ej än
och lyder?”
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Då togo de henne och satte på tinningen af den yttre borgmuren
på klippan. Hundrade alnar rakt derunder röto Hafvets mörka gap,
och öfver omkring gick blåsten. Men silfver hade månen nu öst öfver
tingen, att det var som en half dag.
”Nu står Juta fri som hon önskar – se rundt omkring dig, se! och
hör! – Men rädes du nu, så svärj – eller ock skall vinden bära dig till
hafs. Ran hungrar efter dig. Sätt fingret på min lans-udd och svärj,
att ung Erik Waldemarson är din son, ej drottning Sofias!”
–
Herr Waldemar, Uppsvea-kung, han är visst icke den, som sändt
Eder till mig.
”I Nyköpings torn sitter Waldemar kung. Men Magnus, det är
Svea och Göta konung, han äskar din ed.”
Långt blåser vädret – dernere tala hafvets dunder – fråga och
lyssna på dem efter svar, ty fåfängt får du ord utaf mig.
”Nog talar vinden, och under vräker hafvet, men ock du skall tala
och svara med ed, om junker Erik är din eller Drottningens son.”
Det må Sofia besvara – och honom mån J fråga, vingklyppta fågeln
i Nyköpings bur.
”Nu svarar ej drottning Sofia, till mullen är hon tryckt af sorgen,
af dig. Och honom i tornet, det vore en trolös man att fråga.”
Trolös? – ja – han är det till skenet blefven – det kom sig deraf –
deraf – att –
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
204