C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
måtte komma och skilja henne sjelf ifrån sin varelses älskade like,
kunde ej bibehålla den orörlighet, hon föresatt sig för att icke upptäckas.
En viftning med handen, en nick, som ej gjorde hennes ställning
öfver vattnet i aftondagern mindre melankolisk, förrådde att
hon icke var marmor, icke var en romarlemning, ej blotta bildstoden
af en Nymf. Judith, som i sin svärmiskt milda tanke tilltalat en seraf,
hvarför bäfvade hon nu, när den himmelska tecknade ett svar åt
hennes fråga? Trodde hon då verkligen ej hvad hennes tanke uttryckt,
eller förskräcktes hon att se sig tagen efter orden? eller höll
hon nicken för ett nekande svar?
Vid gestaltens Handviftning gick frost genom Judiths ådror, hon
flydde från pelarne, till skogen, till bergen.
_______
202