C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
den häftiga rörelse, som skakade hela hennes väsende, fördes hon
till motsatta sidan af hvalfvet, der Sofia med fälld, skir slöja stod på
stenblocket, lutad emot ena pelarfragmentet, öfver källan. Judith
blef varse gestalten:
”Höga fru af ruinerna! sade hon – vilda Rå, eller hvem du är, ursäkta
mig jordiska qvinna; djerf drog jag in i din besittning, ursäkta
hvad nyss du sett. Är du sjelfa det elaka rået – eller – nej, du är den
andra! råets följeslagerska, förföljerska är du – du lutande, tysta,
späda ranka! hör nunnans ursäkt –
”Nej – fortfor Judith efter en kort, men djup begrundning, och
fästade sina ögon glimmande på skepnaden – du är icke Rået, jag
vet hvem du är. Du är icke heller Råets förföljarinna, nej, men hvem
du är vet jag. O Judiths Seraf! du steg ur himlars gård, anbefalld att
se ned på mig. Men, af nåd, berätta ej Lammet den svaghet du här
har sett! Snöhvita väfnad, du känner icke Judiths alla skuggor –
hade din dom varit att födas till qvinna, ach, du skulle veta hvad
bröst, hvad hjerta är att bära – lätt bränna vi ej till aska vår sista . .
vår allra sista ros!
”Gå för mig till Lammet, du min varelses ängel, lätt hvitnar ej
min rodnad, du ängel bed. Jag kan ej, Seraf! – förmår ej tända rosen
– fast flamman visst – hvari hon brunne – min egen brand till svalka
släckte.
”Gå för mig till Lammet, du min betrakterska, lätt hvitnar ej min
synd. En Kung var lik mig i toner, färg och väsen – och honom Jag –
vår synd ej slutas lätt – vi höllo kärt det som oss tillkom, det oss var
likt.
”Seraf, om mig du värnar, än mer för min skull värna min Sofia!
haf henne kär med stränghet, kraft och tanke. Sänd ut ett Spöke,
som vinkar henne, att hon sin like ej här må älska! – I dina gårdar,
du ljufva snö, om der en Like åt hjertat finnes, mån han får älskas . .
får han?”
–
Flickan vid pelaren, svigtande vid känslan att anses för ett högre
väsen, och kanske än mer vid den hotande bönen om, att ett dylikt
201