C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
gerskan likväl ej äfven inträda inom Ruinernas egentliga krets, emedan
hon ville vara obemärkt; hon stannade derföre på det släta stenblocket
bredvid källan, deri pelarne speglade sig, och hvarifrån hon
lätt kunde se in i hvalfven. Hennes beslut var att snabb skynda till
bistånd, om hjelp skulle fordras.
Men ingen hjelp behöfdes. Sedan Judith derinne ställt lampan i
ett aflägset mörkt hörn, och åter framgått, satte hon sig vid krucifixets
fot och slog slöjan undan. Hon blickade ut åt en del af nejden,
som emellan kolonnraden syntes och ännu sken af aftonsolen. Hennes
armar hvilade öfver Skrinet vid krucifixets fot: det var, som
innehöll det allt hennes goda.
”Skära nymfer i denna skog . . nej . . höga serafer i skära himlar
. . jag kan ej . . unnen Judith detta enda . .”
Hon afbröt sin monolog och hennes ögon vände sig liksom sakta
bedjande uppåt krucifixet. När hon derefter åter såg ut åt landskapet,
började hon knappt hörbart sjunga, som om hennes betraktelse
för ögonblicket klädde sig i en ton. Småningom steg likväl rösten:
”Hvad önskar vinden – hvad önskar anden – hvad önskar själen?
– ett enda träd att andas på.
”Hvad klagar vinden – hvad klagar bruden – hvad klagar Judith?
– en enda ros behålla få . .
”Nej intet får hon – ej något skall hon – ej någon bandros? – den
är det sista ändå, ändå . .
Ljudet slutade, förtynadt. Men hastigt reste hon sig och gick bort
efter lampan, hon ställde den vid korsets fot och uppläste skrinet.
Hela hennes gestalt syntes darra, när hon derur upptog det enda,
som deri fans, en Bandros, mörkgrön med violettblå kanter. – ”Förrädiska
drägt, döljande en konung . . förrädiska natt i tredje väkten
. . förrädiska prydnad på drägten . . o cherubim!!” utropade hon, och
ansträngde sig att närma till lampans låga det hon höll mellan
fingerna. Men knappt hade det yttersta af bandrosen nalkats elden,
förrän hon, betagen af fasa, med andra handen slog till lampan, att
den for bort i grottans innersta hörn och lågan släcktes. Ännu höll
hon sitt minnes allrasista klenod oskadd i venstra handen, men af
200