C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

INLEDNING
lyckad och han kallar berättelsen ”vers som icke är vers” (s. 34).
Avsnittet med Andreas dagboksanteckningar i Hinden prisas vidare
av Ulla som varande av stort estetiskt värde (s. 39).
Almqvists egna uttalanden om verken
Den 8/12 1833 översände Almqvist till Atterbom de tre första delarna
av Törnrosens bok tillsammans med ett brev. Almqvist skrev
bl.a. att verken må innehålla en del osminkade, ”lägre partier” men
att den som läser varje verk ordentligt och ända till slutet skall inse
att författaren hyser en stor kärlek till det himmelska och det vackra
(Brev 1968, s. 88). Den 2/3 året därpå skrev Almqvist till Atterbom
igen, med anledning av Atterboms recension i Svenska Litteratur-
Föreningens Tidning i februari. Han förklarade bl.a. att de brister
Atterbom påtalat kan komma sig av att de senaste årens myckna läroboksförfattande,
där klarhet och redighet eftersträvats, kan ha lett
till att han i det skönlitterära arbetet sökt en motsats i det möjligen
alltför fantasifulla och ironiska. Han menade vidare att fröken Ulrikas
versberättelse var medvetet stilistiskt ofullkomlig; att hon skulle
skriva fullkomlig meter vore orimligt (Brev 1968, s. 89 ff).
I Den sansade kritiken diskuterar Almqvist själv sina verk, även
om orden är lagda i munnen på olika rollfigurer från ett skådespel
av Molière. Det heter där att författaren i Hermitaget inte avsett att
predika någon viss lära utan bara avbilda en tavla (SV 9, s. 248), romanen
benämns vara en ”färgpoesi” och betecknas som ”författarens
förnämsta arbete” (SV 9, s. 293). Det heter vidare att inte heller
Jagtslottet avsåg att plädera för några särskilda idéer; ett uttalande
som blir ett försvar för Magdalenaepisodens berättigande i romanen
(SV 9, s. 249).
Forskning
I Almqvists Samlade skrifter utgav Olle Holmberg 1920 delarna I–
III av duodesupplagan och skrev en lång och innehållsrik inledning
XXIII