C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
fullt läte, och vid flickans oväntade, oangenäma ankomst flyttade sig
tre, fyra steg högre upp på klippan, der hon satt, herskande öfver
nejden. Sofia påskyndade sina steg, drog slöjan tätare igen öfver
pannan, och kom lyckligt ifrån en så hemsk stig. En skog af mindre
sträft utseende mötte henne på andra sidan om de elfva svarta klyftorna,
en benämning hon hört af folket och nu ansåg måtte betyda
de uggelnästen, hon nyss trängt förbi. Vid inträdet i den nya trakten
klarnades hennes tankar; de förljufvades genom en aflägsen bäcks
sorlande, och den första strimman af morgonrodnaden började i en
sned linie genom skogen stänka rödt öfver kanterna på löfven. Hennes
bröst gjorde sig fritt genom ett långt djupt andedrag, och hon
gick så fort att hon nästan sprang. Men en annan och ny syn hejdade
henne. Hon såg på afstånd vid foten af tvenne ekar ett stort djur liggande,
som hon af de greniga hornen dömde vara en Dofhjort. Hon
ansåg det ej fiendtligt emot menniskan, nalkades likväl med klappande
hjerta och halfva steg. ”Det sofver! hvilket vackert djur?” hviskade
Sofia och tordes gå närmare, då ingen rörelse märktes på det
emot trädens rötter lutade hufvudet, eller på de under bringan sammandragna
framfötterna. ”Ach en pil! dofhjorten är skjuten! mån ej
jägaren är när att hemta sitt rof?” Flickan vågade gå ända fram. ”Ja,
jag ser det, redan längesedan har pilen träffat, det är icke skedt i
natt, här torde ingen jägare vara. Hvilken glänsande violettgrå hud –
det finaste hår! – men timmen ilar, jag måste vidare, och vet icke
hvartut. Farväl, fallna djur!” fortfor Sofia med en nick, ”jägaren har
du undflytt här i din aflägsna fristad, men pilen förde du med dig –
ach, till hvad ändamål skjutes det så säkert och träffas det så rätt,
när ingen hemtar rofvet, ingen – ingen!” Ett starkare sorl af forsande
vatten drog Sofias uppmärksamhet till höger om en kulle; der hoppade
ett hjortkid fram mellan buskarne, tvehågse och skyggt. ”Är du
en slägting till den skjutna, så visa mig vägen till ruinerna,” sade
flickan utan att mycket betänka till hvem hon talade. Den högbenta
och förskräckta ungen såg på henne med ett par stora, blå, sorgsna,
vattenfyllda ögon. Men snart for den häpen af åt sidan. Sofia gick
efter åt samma håll, hon såg ej mera till det lilla villebrådet, men
197