C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
sjelfva stjufdrottningen; stundom deremot en yngre, nemligen en
gengående prinsessa, skogsråets förföljerska eller öfvervinnerska,
emedan hon ryckt sin olyckliga slägt undan den elakas tyranniska
händer. De begge varelserne – påstodo de initierade – kunde aldrig
åtskiljas på ryggen, der de endast visade en lång, sid, blek drägt;
men hvar och en, som sett dem framtill, hade studsat undan för underbarheten
af så olika anleten.
Besynnerligt var, att Judith sjelf af husfolket hos sin värd, lord
Bruce, hört sägen om den tvetydiga Morisonsskogen, men det oaktadt
ej tog sig till vara för att vandra bort åt de klippiga nejderna, just
der ruinerna lågo. Hon stärkte derigenom det vidskepliga ryktet.
Hon kunde ej vara okunnig om sjelfva saken; man omtalade t. ex.
huru hon afhört en af slottsflickornas beskrifning på Råets utseende;
huru dess smärta skepnad brukade sitta eller stå vid foten af den
högsta pelaren, der en gren af bäcken skurit sig fram en egen väg
och bildat en källa; huru rået deröfver lutat sig i mörk åskådning, af
vattnet o. s. v.
Men ehuru Judith genom sina täta promenader gaf de skrockfulla
berättelserna ny luft och utsatte sig för misstanken att icke vara
menniska, kunde hon dock hafva anledningar, som förmådde henne
att ej ogerna se den dager, hvari hennes person kom att stå. Hennes
älskade enslighet blef derigenom ostörd, och hon kunde väl hafva
medfört från Sverige hvad som sysselsatte henne –
Fru Beatrices tanke? – ett så klart förstånd, som hennes, måste
likväl på tolfhundratalet icke hafva varit alldeles fritt från att dela
folkets tro på skogsrået, och, ehuru hon ej sammanblandade Judiths
person dermed, var det möjligt för henne att hysa farhågor för
ett särdeles hemskt möte. För öfrigt kunde den ädla frun hafva kunskap
om andra, mera naturliga, men derföre ej mindre hotande faror.
På den unga Sofia måste ryktena göra ett melankoliskt intryck.
Prinsessan-nunnan hade med ingen, ej en gång med den unga telningen
vid sina fötter, varit rik på ord, knappt meddelande. Någon
gång häftade sig hennes blick, länge och dunkelt flammande, vid
195