C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
sina strofer, få ett smycke sig tillkastadt från Honom, som de besjungit.
Hur gillar du det? Konstnär af kärlek till konst allenast såg
jag der ännu ingen. Men, rätt eftertänkt, vore ej omöjligt, att ock sådane
der kunde uppstå. Ty det skulle till innehåll och öde i Sverige
vara detsamma som män, kastande sig i ättestupa – och hvilken sed
är mera egentligen svensk?”
Fåfängt döljer Beatrice med underliga ord sin vänskap för vår
ungdoms gemensamma land. De hertigliges rote var dig förhatlig
med skäl, men för öfrigt såg du dig glad omkring i våra obygder.
Tala som du vill! – ett annat bevis ger du dagligen – och tack för det,
min Beatrice – ett bevis på aktning för nordisk fallen storhet. Vår
gäst – hon är nu ute – den höga Gäst, du här för de underbaraste vådor
söker bevara – du skulle ej visa dig en så god, så fullkomlig, så
klok vårdarinna eller rättare vaktarinna af henne, om ej vördnaden,
nej det är för litet, om ej kärleken –
Med hastigt besinnande och nästan blek uppsteg Beatrice: ”Hon
är åter ute! – hvad? – dock – nej Bruce, denna gång kan det farliga
ej vara i fråga. Hon är endast i ett af sidorummen, jag hörde nyss den
oefterhärmliga takten af hennes steg, och några sakta citterslag.
Dessutom torde våra farhågor ej vara alldeles grundade, vi böra ej
lägga för stor vigt på kustboernes berättelser, och folkets förklaringssätt
vet jag ej om jag kan dela.”
Alla satte sig, ännu ett harmoniskt ackord klang från nästgrensande
rum, ehuru så sakta, att det knappt var hörbart för annat än de
närvarandes innersta ton-aning; man öfvertygades likväl deraf tillräckligt,
att hon befann sig inom husets försvar, lugnets och glädjens
känsla återkom, och ingen återkom hellre till sitt, än Artisten. Patrik
Bruce sade: ”Jag icke blott gillar min fasters förslag att göra en tafla
af master Erasmi upptäckt på Vestgöta-slätten och hans tapperhet
kring damoyselle Sofias häst; utan jag känner en oöfvervinlig lust att
af honom bilda flere skilderier äfven rörande hans lif i Skottland.
Åtminstone måste jag afteckna ”Tuppens bröllopp,” och derunder
skrifva i ord sjelfva hans frieri till sin Ernestine.”
”Några långa, blå och gula fjädrar ur en tuppstjert hafva förskaf-
189