C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
sjelf rätt innerligt på hans bröllopp, och jag mins, du sjöng dervid
flera svenska visor, med ögon, som –
”Ja, älskansvärde Patrik, så gör alltid John Bruce. När jag beslår
honom med hans underliga, dunkla tycke för allt svenskt, vänder
han sig strax emot mig med den anmärkningen, att jag sjelf i hemlighet
hyllar det sällsamma o-landet – ty jag kan på allvar ej kalla det
ett land, och om jag skall hålla af Svenskarne för något, så är det för
deras uppriktighet, att kalla ett af deras vidsträcktaste härader
Oland. Men, John Bruce tror mig icke, hvad än jag säger. Jag mins
dessa hyggliga ynglingar, som en dag kommo till Svartvik, då jag
hade grönmålat en omgärdning, och frågade hvad jag tänkte på?
Men, som de fingo det infallet att slicka på staketet och funno färgen
besk, medgåfvo de, att mitt företag vore klokt nog för att afhålla
hundar och annat okynnesfä, som brukade med tungan påhelsa allt
hvad de träffa, men emot folk tjenade det till intet. Sådant är i grunden
Svenskarnes begrepp om behag och konst, åh de äro högst treflige.
Dem skulle jag älska? nå ja, hvar man har sin smak. Jag mins,
Patrik, när Ni först kom hem från Florens, frågade Ni mig en dag,
huru det stod till med det artistiska i det land, hvarifrån vi kommit, i
obygderna. – I hedentima var hos Svenskar och Göter den sed att ej
falla för bräcklig död, men antingen stinga sig med spjut, eller från
branten af en ättestupa störta i klara famnen af en källas glas. Var
rättvis, Patrik, och medgif – att detta är ock en Konst! Att välja en
frisk undergång framför en sjuk – att i Döden sjelf kunna se ett
skönt – det är svenska lynnets inneburna konst. Hvad säger du derom,
artist? Lifvets och dödens förfärliga eller åtminstone outsäjliga
konst skall ingen tid upphöra att ega sina idkare i kämparnes . .
ända till hemskhet tysta . . vålnadslika hemvister . . och ändock rörande
ömma, om du vill Patrik . . jag älskar af deras visor många . .
deras unga flickor hafva ansigten, likt hennes här vid min sida, se
hit . . deras gossars har du aldrig sett! Men tystnom, Patrik – allt det
der kallar icke du konst, och med skäl. Konstnärer i din mening
kunna aldrig gifvas i Sverige. Jo, tyst jag har hört likväl, att af ålder
funnos der Hofskalder; män, som hade den vanen att, när de slutat
188