C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
adliga duk i mina händer, och en ung, förnäm qvinnas ögon glimma
för min skull af vått! Men gråten ej, J af Vapen; gråt icke fruar, fröknar
och barn, jag dör icke. Jag skall ännu lefva, jag känner på mig,
att min bana som vaktare af skogsmark är förbi, men jag skall börja
och fortlefva som vapenkunnig! ja, jag har i dag gjort profvet – skall
Ni neka mig, att följa Er som en vänlig skugge, en ödmjuk rådgifvare,
en dugtig karl?” – Sofia, till hvilken han egentligen vändt sig, log,
men svarade intet. Snart derefter insomnade den tappre, och hon
undandrog sig ej att hålla hans hufvud i sitt knä, hon smekte sin försvarares
gråsprängda hår. Vi måste länge rasta. Nog Patrik, vill Ni se
originalet till den vänliga skuggen, så finner Ni honom på Robinhay.
Han upphörde ej att vara trogen Sofia, och vi funno rätt nyttigt i
dessa oroliga tider, att hafva en så rättskaffens följeslagare, äfven öfver
hafvet.”
Det måste då utan tvifvel vara samma person, inföll Patrik Bruce,
som är så road af vår skottska jagt efter gräfsvin, och som höll det
narraktiga brölloppet?
”Ja, det är just denne jägare på Robinhay, som vårt folk kallar
Lairdens ludna vän, äfven Tuppen. Det är han, som ingen högtidsdag
låter vildt fattas på vårt bord, men i köket bestämdt förklarar:
”stek hur Ni vill, men denna (han pekar på sin fetaste fågel) skall
blott ätas af den adeligaste ibland Er (Sofia).” Det är han, som aldrig
upphör, att hvar helgdag gå i en utsliten björnskinnsmössa, och deri
sätta guldvifvor om sommaren, eller en tallrisqvist blandad med
tuppfjädrar om vintern, emedan mössan är den enda klädespersedel
han eger qvar från Sverige, och påminner honom om den tid, då
han på stora utmarker hyste så mycken omsorg och kärlek för tallar
och skogsrosor. Det fattas honom icke hufvudbonader och nya kläder,
Patrik – nej! Sir Bruce har så mycket jagtgagn af honom, och
hyser en så egen aktning för sin svenska antik, att han skänker gubben
alla dess behofver af rätt fint slag. Sådant nyttjar master Erasmus
dock allenast om hvardagarne, men, när han vill vara präktig,
tar han fram sin barslitna –”
Skämta ej öfver min Svensk, sade riddaren. För öfrigt dansade du
187