C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
lige partigängarne. Midtemellan lågorna står Beatrice Stuart, öfvergifven
af sin egen riddare, som rest till konungen, men omgifven af
sina barn. Hon håller ett kort svärd i sin hand, och beslutsam går
hon fram mellan röfvare, hästar och spjut, räddar sig och sin ätt undan
eld och mord. Skogens mörker skall herrska i fonden, det var
den, som emottog henne. Efter min tanke kan jag knappt genom
någon ypprare tafla förherrliga denna branche af Bruceska slägten,
om den ej snarare tillhör den Stuartska. – Men min andra målning
skall ej eftergifva den förra innehållets vigt. Här ville jag framställa
den scen i nejden af Ramundaboda, sjelfva bataljdagen mellan konungen
och hertigarne, då Beatrice, efter den svåraste och hjeltemodigaste
vandring ifrån sitt förstörda hem genom otaliga orter –
Härader heta de ju der i landet? – slutligen framträngt hit, och finner
riddaren omgifven af svenska knektar, beskyllande honom för
förräderi, skällande honom för utlänningen. Hon står fram med hotande
ställning, pekar med ena handen på sina barn, med den andra
på Svenskarne, och säger: ”Sir, de hafva skäl, som begabba dig! hvi
skulle du spilla blod för ett annat rike, än ditt eget folks? men återgif
rätta fosterlandet åt dessa barn.” – Ifrån den stunden var er resa till
Skottland besluten, som jag tror, och om äfven min faders bud till Er
sedan lättade, kanske påskyndade öfverfarten ifrån Sverige, ville jag
likväl med penseln fatta just det ögonblick, som afgjorde vändningen
i ert öde.”
En af taflorna måste skildra mötet i Warnhems skog, inföll lady
Sofia, som hittills bibehållit tystnad.
John Bruce syntes ej ense med sig sjelf, om han för sin brorson
närmare ville hafva sammanhanget förklaradt, liksom han för Skottarne
i allmänhet förtegat flere af de sednaste tilldragelserna på fasta
landet. Under de år, som gått, sedan han lemnat Skottlands vålnad,
eller nattliga Tvillingssyster – så brukade han kalla sitt i blåiga minnen
töckenomdarrade Sverige – hade han tid efter annan fått underrättelser
öfver hafvet. De bekräftade hans dystra förmodan om
Waldemars fortfarande gång allt utföre – ej blott i lycka, men i seder.
Slagen, berättades han aldrig mer hafva bekommit kronans myndig-
182