C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
spridda tycken, så kunna de väl falla eller stiga, glömmas eller läras,
försummas eller inhemtas. Men är icke det Sköna i eder konst, hvad
Nåden i religionerna?”
Vi hafva då tillräckligt skäl att förtvifla.
”Ja – eller att vara fullkomligt glada. Jag tycker att i det sköna
sjelf ingår ingenting af religion, ingenting af samvete egentligen;
men det är dock likt både nåden och samvetet deruti, att gifvas för
intet när det gifs, och vara oomtvisteligt, när det fins, som de. Men,
hvad tänker jag då om arbete, lärdom, flit och talent? jo, jag tänker,
att en menniska genom dem kan tillvinna sig förmåga i allt det vackra,
systematiska, figurmessiga, utförliga, rent mångfaldiga – hvilket
sammanlagdt väl utgör en omätlig verld. Har hon nu genom kunskap
och hög färdighet vunnit allmakt öfver den verlden, då händer,
att hennes osynliga vän – om hon har en – med sin kyss låter en
glimmande blixt slå ned uti arbetet, Skönhet står fram, och – Ja, det
händer säger jag; ty mången gång händer det också icke – stundom
vinnes med arbete intet, men stundom vinnes.”
John Bruce, som ej deltagit i samtalet, emedan han, sittande i
skogshusets dörr med dager från sjön, läst David Murdochs underrättelser
om boskapssjukdomar i Argyle, hörde nu händelsevis något
af det sista, lade handskriften undan, och sade: ”jag vet icke om
Beatrice och Patrik anse deras öfverläggningar för ett arbete, men
säkert tror jag att dermed ingenting vinnes.”
Arbete kan det väl icke vara å min sida, svarade hon, då jag
egentligen blott upprepat eller omklädt några brutna ord af dem jag
hört ur de vänliga tvister, Patrik sjelf anfört ifrån sitt älskade Florens.
Men Sir John bör icke undra, fortfor hon leende, att dylika strider
nu intaga min själ, ty de äro den bästa utvexling emot dem vi
förr hade att kämpa i vårt nordliga Vildland. En Stuart, äfven på
qvinnosidan, älskar kamp såväl som någon Bruce: men då vi haft
nog af kroppsliga, blodiga fejder förut, innan det återfallna arfvet
och lyckans lotto bjöd oss hit tillbaka till våra fäders goda Skottland,
så har det nu på ett mystiskt sätt roat mig, att i vår fred ändock ega
krigsämnen, ja, och af ett främre slag. Patrik roar mig med dem dess
180