C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
telse. Sätt Er, Patrik Bruce. Ja, eller gå fram och åter, men se blott
icke så sorgsen ut. Har Ni icke ännu upptäckt skönhetsgrunden? är
Ni än längre tvehågse om orsaken, hvarför menniskorna ej åsämjas
om hvad egentligen skönt, hvad fult är? Nej, härom är Patrik Bruce
visst icke mera osäker än –”
Och, om jag ej skulle vara så fullt säker i denna förfärliga fråga?
”Så hör t. ex. en qvinnas infall: Den menniska, som en seraf kysser,
då hon ligger i vaggan, blir i sina dar en skön Menniska. Den
målare, hvars penselskaft en ängel under arbetet kysser, gör ett
skönt Verk.”
Stolta lady, Ni har löst det Skönas outgrundlighet blott genom en
ny gåta. Hvem kunde med denna regel bilda sig till konstnär? hvem
tränga till den hemlighetsfulla grunden? hvem veta, när han ens
vore der?
”Ingen kan truga sig, tror jag, till en kyss af värde, minst af en
osynlig Silfid, Cherub, eller – kalla din odödliga vän hvad du vill. –
Men skänker hon din stift en kyss, så lyckas du.”
Om jag ock finge den sälla seraf-skänk, att bilda hvad skönt vore
– eller, om jag sjelf ifrån vaggan erhållit en skön form för min egen
varelse – mån icke menniskorna ändock i tusen tvister skulle sönderslita
mitt käraste, min glädje? någre skulle erkänna, andra förneka
det, alla vara osäkra, och jag?
”Du bedrar dig, tror jag, om det sköna är ingen tvist, har aldrig
varit, och blir icke. Der det finnes, står det ej under enskilda tyckens
makt; det har en enkel, himmelsk förmåga att intaga, liksom det allmänna,
djupa Samvetet att öfvertyga. Med eller mot våra tänkesätt,
lexor och principer, fattar det oss, höjer och eger oss – från den
stund nemligen, då vi märke att det är. För mången menniska är det
Sköna icke till, hon blifver det ej varse; det är då intet för henne,
hon förnekar det också då ej, hon tviflar ej derom, hon blott vet ej
deraf. Detta underbara är antingen för dig hvad det är, skönt; eller
är för dig ännu omärkt, ofunnet, ofödt, o –”
Huru kunde, om så är, nånsin en tvist uppstå?
”Jag vet icke, men efter hvad jag hört af edra strider, röra de det
178