C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
ville jag ännu träffa, och säga en gång åt dig: vi träffas aldrig mer.
Waldemar satte sig vid foten af en hög rönn, och stödde sitt hufvud
emot den. ”Hvarför är denna förskräckliga natt likväl så ljuflig?
dofta törnrosor genom de hemska klyftorna omkring mig här? jag
viste ej att violer stodo i svarta skogen . .”
Här stå ej nattvioler, min Waldemar, men höll du mig kär en
gång, så räck mig nu din hand. Mäktiga skyar segla kring aflägsna
toppar på heden, och vittna, att nu är vårt förbund förbi. Följ mig,
tvätta dina händer, du som jag, i en skogsrännil härframme mellan
hassel och alm; der sönderbrister hjertat lättast. Kom. Det hemligt
knutna mörkgröna bandet oss emellan uppknyter jag! Jag har låtit
insy vår signatur i dukar och kappor, helgade åt S:t Clara, så skall
det vara bäst för oss. Men hör mig: förmår du en qväll vid himmelrikets
port återfinna våra skeppsbrutna insignier, då Waldemar . . Och
hör! skulle det . . skulle verkligen dödskallen vid foten af vårt blå
krucifix en gång synas upplifvad med kött och hvit hud, med buckligt
hår och glimmande sanna ögon, då, då . . . Men nu! hvar har du
den lilla Sofia? hon skall följa bort med mig.
”Bort? och begge – alla – allt!” – Waldemar sprang upp, ”mitt
svärd! mitt goda svärd!” ropade han i genom öcknen.
_______
175