C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
Torsten Esbjörnson samlade folket, emedan hans röst hördes
längst. Befaller konungen, att någon annan tager befälet?
”Jag stiger af här, var allt hvad Waldemar svarade. Jag känner
vägarne i denna skog. Riden J skyndsamt tillbaka. Sedan befaller
jag, att en af Er återkommer hit och gifver mig underrättelse om hur
det tillgår.”
De sex riddarne aflägsnade sig på denna befallning. Natten började
utbreda sig hög och vild öfver Ramundabodas nejd. Månen uppsteg
åter i sitt rötmånadsflor, sorgligt, stort, rödt, flammande, förfärligt.
I denna trakt hade träden samlat sig till täta, nästan ogenomträngliga
skogar, men vidlöftiga, kala berg reste emellan dem nakna
öde branter, som i synnerhet syntes vilda, när från himmelen ett
blekgult sken nedföll, såsom nu. Waldemar hade länge setat tigande
under en alm, försänkt i sig och sitt öde; men nu stirrade han upp,
och det förekom honom, att han hörde någonting från en af dessa
branter, som på ena sidan voro fullkomligt mörka, men upplysta
från himmelen på den andra. Han steg upp och gick dit med sakta
steg. Ingen uf lät höra sig, ingen räf skrek.
Vid den halfupplysta branten stod för Waldemars ögon en lång,
smärt skepnad, slöjan flöt ifrån hufvudet ned öfver armarne, blott
fingernas spetsar syntes. – Farväl min Waldemar, sade Nunnan, och
upplyfte doket till hälften med högra handen.
”Nattens luftiga barn, jag känner dig ej – är du detta bergets
drottning? men mina knän darra icke!”
Din Judith har jag varit, men nu farväl. Långt har jag rest, hit ville
jag komma. Himmelska jungfrun vare lofvad, – denna gång mötte
jag dig sjelf, ej den törniga busken – o rysligt månbegjutna, fordna
Augustinatt! du och ditt halfsken öfver stillastående, dunkla Busken
. . ej dör du i sjelfva mitt döende minne.
”Sval är denna sommarnatt, du ande af min fordna lycka! har du
brutit din kropps bojor, och lemnat ditt torn? välkommen, o framfarna
vän, i dag har Waldemars krona sjunkit djupt i hafvet.”
Jag är icke död, konung. Jag har rest ifrån Sofia, min syster. Dig
174