C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
”Flyktande? slagne? Magnus! Magnus! du är ju min köttslige broder
– Jon Amundson – mitt varma hjertas urgamle vän?”
Ja, konung, när hertig Magnus kom med sin slutna spets-skara,
ropade Herr Jon till oss: det är konungen, som kommer efter aftal.
Viken! hugg icke in på dem!
”O John Bruce? . . gruflige, underbare orm!”
Vi trodde honom i början, vi väntade verkligen konungen – men
bister och skarp högg spets-skaran in på oss. Då ropade vi: ned med
utlänningen! det är förrädaren! stöt honom –
”Föll min Bruce?”
Hertigens folk dref bort oss, omslöt nidingen och tog honom i sitt
beskärm.
”Gå ut riddar Axel, ha! – tag hit mitt svärd! – min stridshingst till
tältet . . är hären uppställd?”
Ingen svarade, men derute skalf trakten. ”Magnus! Magnus!”
återskallade heden.
Bort med konungen, innan han fångas! Sex riddare med lansar
ingingo i tältet, togo Waldemar emellan sig, ledde ut honom och satte
honom på en häst, hvilken de förde emellan sig. En af riddarne
tog äfven den lilla Sofia framför sig i sadeln. De foro till vildmarken
norr om Ramundaboda.
”Håll, sade Waldemar och satte udden af sin värja emot sitt bröst,
jag rider ej längre – tvingen J mig ännu ett steg, så går denna udd
genom mitt harnesk, och öfver Er kommer blodet. J skolen svara
mig: ären också J nidingar? ämnen J mörda mig? ären J skickade af
Magnus, att föra mig fången till något fäste?”
Ädle konung, sade en af de sex, hvem ingifver dig så mörka tankar
om oss? För din skull och vår, hafva vi fört dig från lägret, att ej
hertigen under förvirringen måtte kunna gripa dig. Då vore du förlorad,
och vi, som varit dig trogne. Några andre af våra föra äfven
bort drottningen åt Wermland.
”Om så är – jag rider i alla fall ej längre. I denna vildmark är jag
säker, lemnen den der flickan åt mig. Skynden J tillbaka att försvara
vårt läger. Hvem satte Ni i spetsen för vår här?”
173