C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
här till drabbningen, så länge verksamheten i tusende skepnader
fordrade hans uppmärksamhet. Nu, när allt var färdigt, satte han sig
ensam i sitt tält, hjelmen med fjäderbusken låg vid hans fötter; hästen
var sadlad derute, hären stod marchefärdig, konungen väntades.
Han kom ej.
En vågade sig in i tältet. Waldemar syntes tankfull, hans ögonkast
foro spridda. ”Gå ut, jag kommer strax. Sätt min stridshäst framför
fänikorna.” Budet gick underdånigt.
”Silfvergrått hår – kinden blek som en strandlilja, doftande skönhet
vid grafven” – sådana brutna ord undföllo konungen. I hans
själs galeri hade pater Amaury ställt sig, och den taflan, då han bjöd
honom sitt hufvud och sitt blod för att fylla den första strömmen i
hans Folkungavapen. Det var denne gubbe, han förbannade, när
han stod vid skogshyddan.
Nu satt han i sitt tält. ”Han ville, att jag skulle vara sjuk? han
stämplade, att jag skulle blifva sjuk? gode, ärlige ande – ja det fins
en sjukdom på jorden, som –”
Höge konung –
”Gå ut, säger jag dig ännu en gång. Jag kommer genast – de måste
vänta – gå fort, säger jag.”
Budet gick åter.
”På jorden fins en sjukdom, som är en helsa för mig – ach himmelska
lustgårdar med vackra hvita lam – Waldemar, hvi var du
vred mot din läkare? det är en vis läkedom, att bereda en säkrare
helsa genom en svår, men öfvergående sjukdom, som slutar snart,
som slutas med dö –”
Konungen gick af och an i sitt tält.
”Det är en vis målare, som bereder djupare skönhet genom det
mörker, hårdhet eller vildhet han sänker öfver vissa delar af sin tafla
. . o Amaury! hade jag dig här . . du skulle leda mig, svara mig . . mitt
blod . . hvad är det att vara sjuk här, det är några timmars eller några
års . . säll den enslige, ringe, han får mogna och friskna i ro. Waldemar,
hvad är det värdt att vara konung? låt Magnus –”
”Hu Magnus! skall du stjäla kronan från mina tinningar? ja – det
171