C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
i stället för den, han afskjutit nyss.
Han tog nya lansen, höjde sig stadigt på stridshingsten, sigtade
snabb på Sixten, och sköt. I blodiga stoftet sjönk Ambjörns son; o
gråt, du som gläds vid en lysande hjelmbuskes anblick! den ljusröda,
långa, svajande fjäder, som helsade alla med mod ifrån härförarns
manande hufvud – på jorden nu ligger i blod under stupande hästarnes
fötter, och jämrande slagnes strömmande sår – ve! ve! ve! ve!
”Svek! det är svek!” skreks led ifrån led: utan fältherrar irrade
Svenskarne. Mörker och regnande hugg – flyn – flyn –
”Håll kunglige,” ropade med säker röst John Bruce; han sökte
samla de vacklande, men död och förfäran spridde sig längre, än
hans röst. ”Hvem för oss? hvem säger håll?” frågade flere Svenskar.
Det är Jon Amundson.
”Ve! ve! ve! Jon Amundson, det är främlingen, o-svensken, det
var han, som alraförst ropade ”Viken!” och sade dessa mördare i kilen
vara våra vänner! Han är förrädaren! vi skulle hafva hållit stånd
strax: hvarföre lydde vi förrädarens röst? Han är i förbund med hertigen
– ned med utlänningen, ned!”
Ja, jag är en utlänning, sade Sir John, då tre svenska lansar
sträckte sig emot hans bröst; förbannad den stund, då en krigsman
står i andra led, än sitt eget folks. Arme bedragne, J viljen mörda er
trognaste . . Dock, för Waldemars och Beatrices skull skall det icke
ske. Han parerade lansarnes styng; strax efter inträngde hertigens
kolonn allt djupare, de hörde ordvexlingen, bortdrefvo mördarne
och omringade Herr John. Nej! sade han, får jag ej tillhöra kung
Waldemars folk, eder skall jag icke blifva. Då högg han med djerfhet
och skicklighet omkring sig bland de hertigliga, som frälst honom.
Han fick rum, sporrade sin häst, och red bort ifrån tumultet.
Rök, moln och nattliga dimmor under fästet. Jämmer, flyendes
skränande, irrande rop genom den vida skogen . . .
Men aldrig kom konung Waldemars undsättnings-här.
Du menniskohjerta, sällsamma fantom, hvad liknar din kraft?
och hvad nalkas dig i svaghet?
I sitt tält satt konung Waldemar, han, som med klarhet ordnat sin
170