C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
stormigt vildt flögo Svenskarnes härskri: Sofia! Sofia! – Undan till
lågorna fienden vek, ren Danskarne brunno i dem.
Då kom lik en kil fram på sidan af skogen en knektskara åter, bildad
af en man i spetsen; allt bredare blef sen kolonnen. Kall, kraftig
och tyst, väl sluten och stark gick kilen mot Svenskarnes led – det
klöfs utaf den. Högt svajade midt uti kilen en fana med folkungavapen,
der lejonet stod och strömmarne under – tre kronor i öfversta
hörnet; hvit blåste den upp som en slöja för vinden, och skarorna
omgåfvo fanan i kilen med tystnad och skräck. De yttrade ej något
fältrop, ej ord, endast hugg efter hugg.
I häpen förundran stod Svenskarnes här, knappt ville de svara på
huggen, som regnade friskt inpå dem. ”Det är ju vår konung, som
kommer, hans vapen och kronor? ett missförstånd leder på oss dessa
hugg?”
Och intet ur kilen till svars! blott framåt den trängde med lansar
och blodiga armar. ”Vik undan – i mörkret tar konungens folk oss
för Danskar – vik undan, att vänner ej fällas i osälla kampen . .”
Bort veko – dock sakta! – Svenskarne hemskt. John Bruce var
den, som sagt: ”viken! viken!” – Han fruktade höja sitt svärd; men
mot honom och hans män fruktade kilens förskräcklige män ej att
hugga, de trängde med grymhet och kraft emot desse, som vikande
ropade till dem: ”Håll! håll! vi äro vänner!”
”Håll krigare, du, som i spetsen går för den dystra, förvånande
kilen! – du villas af mörkret, och elden ur skogen på oss kastar
skimrande bilder, i bländande halfsken vi synas ej rätt – vi äro ej
Danskar! håll mördare! vi äro kunglige, vi, liksom J” – men dödens
vagn framrullade sträng genom Svenskarnes bäfvande skaror.
”Framåt! blott fram!” befallde hertig Magnus, som red midt i kolonnen
med sluten hjelm, strax efter sin hvita fana; och kilen gick
fram.
Snart bredde sig fasan, en likblek sky, kring Svenskarnes här. En
väl måttad lans flög snabb som en åskvigg ur hertigens hand och
stannade djupt i Bo Ulfsons hjerta.
”En till,” sade Magnus. Hans ridknekt räckte en lans åt sin herre
169