C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
Hela lägret kom i rörelse, och sjelfva det ovanliga i konungens
uppförande, då man förr på ganska länge ej sett honom sådan, väckte
allas kraft till mod och hurtighet. Halfva hären afgick redan, den
öfriga fick befallning att hålla sig färdig; konungen talade till alla,
hjerta och mod brann. Det led mot aftonen på andra dagen.
Den afskickade fördelningen hann till Finnröja-backarne, när
hertigarne Magnus och Erik med sina skaror mötte den. ”Tänd eld
på skogen, sade Sixten Ambjörnson, vi draga oss tillbaka: när
Danskarne förfölja oss och hunnit mellan oss och elden, då vända vi
oss om.”
I långa förfärliga purpurarmar slöt branden skogen i sin famn,
men öfver gräset på slätten bredvid rann ingen blod, när Danskarne
kommo, ty de kunglige flydde. Hertig Erik skyndade efter dem ända
till foten af en backe. Denna backe på ena sidan och den brinnande
skogen på den andra inneslöto en dalslätt midt emellan sig. När de
flyende vikit upp till hälften af backen, vände Sixten och John sig
hastigt om: ”Sofia!” ropade de. ”Sofia! Sofia!” brast det på en gång
ut med förskräcklig samklang från alla de flyende; de stannade, vände
ansigten och dragna svärd mot fienden. I deras ställning, på sluttningen
af de höga Finnröja-backarne, när de vände sig om, hade de
Danskarne under sig. De föllo öfver dem med svenskhet.
Nu började kampens stolta dans. Utför branten rullade kriget,
och hertig Eriks skaror veko. I två förlängningar utbredde sig de
kunglige på hvar sin sida om den lilla slätten, att ej fienden skulle
undfly, blott bakgrunden hade han fri, men der stod skogen i ljusan
låga.
Hastigt störtade en krigare med svart hjelm och långt svärd ur de
kungliges här: ”der är brodermördaren!” ropade han med en röst,
som dånade öfver slätten – han jagade fram på sin hingst mot hertig
Erik. ”Han är det, som går i led med rikets fiender, sträcker lans mot
sin konung och egen broder.” Som för ett spöke red hertig Erik undan,
och skammen med honom; de veko mot bakgrunden, der lågan
stod hög att emottaga dem. Hugg flög på hugg, genom blod, öfver lik
gingo hästar och riddare, lansarne glimmade röda mot flamman,
168