C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
vid en lag, som de måste följa i deras växt – så lyckliga, fria synas de,
och sjelfva deras lukt är satt i bojor. O Amaury, en dianthus får icke
dofta på samma sätt som en narcissus! Kedjor äro dragna öfver skogen,
källorna – sjelfva viken, som ler så glad med skälmska böljor,
dess leende är falskt som dess frihet, den måste gå i krusiga böljor.
Och folken, o pater? – menniskan får ej lyfta sin hand, att ej sedvänjor,
tycken, stadgar, lagar, förordningar till hundrade och tusental
draga henne, en del till höger, andra till venster; fram somliga, och
de flesta tillbaka. Ett sådant ishus är hela verlden – ett dylikt var ock
mitt hof under Sofia – då kom en himmelskt fri gestalt –”
Men slutligen, konung Waldemar, huru kunde prinsessan Juta
blifva insatt i Varbergs torn, och sedan i Stockholms, då din furstliga
ömhet väl bort hafva beskyddat henne för sådant? Det liknar ju
mycket hvad som hände fröken Kerstin, hertig Burislefs ros, hvarom
den kända visan sjungs? Skall ock om Judith en saga gå öfver norden?
”Du frågar djerft, pater Emerich, men du skall få veta, att denne
Waldemar, som hyllar friheten ända till trånad, äfven han har af tiden
och verlden fått bismak. O hade han allenast förr känt henne! –
Men flere ögonblick egde Sofia, ordningen, folket, hela detta is-haf,
som med ett ord kallas samhälle, de, min munk, hade under mellanögonblick
den makt öfver Waldemar, att han böjde sin fria hals under
betsel. Det är icke lätt för en enda man, sjelf född i stoftbojor och
uppfostrad i menniskofängelset, tror du det är lätt för en sådan, att
resa sitt raka hufvud upp ur dessa tusende nät? Någon gång sänker
sig blicken, då svindlar ögat för den började raska banan; lik en gosse
på en hög, smal spång är menniskan, då hon först börjar gå frihetens
stora, djerfva stråt. När hon ser ned, förskräcks hon! Jag förskräcktes,
Emerich, när jag hörde presternes och folkets rop nedomkring
mig. Oförlåtlig, svindlande, svag gaf jag efter, och lät Judith
slutas i tornet: då var den lysande ledstjernan borta för min stråt! jag
hittade ej längre på min egen väg. Frihetens ljus var slocknadt, jag
gick blind och olycklig; från detta ögonblick, pater, kan du räkna
konung Waldemars fall. Hade jag, stark och fullkomlig, ej vårdat fol-
164