C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
näma för första gången på lång tid.
”Huru kallar du dig? förmodligen är du en vandrande munk,
hvars orden sändt dig till granskapet af mitt läger. Om din dryck är
af hundkax, må så vara; jag tackar dig, den har gjort mig lätt och
mera fri. Hvad heta dessa uppgående stjernor, gubbe?”
Dem Ni pekar på, heta Orion; men de äro ej i uppgående, ehuru
vid fästets bryn. De äro i vester, och der går allting ned. Drick nu
häraf, det är saften af achillea.
”Smakar vid S:t Peter högst illa, men lika godt – allt är icke sött.
Jag påminner mig, att jag frågade dig hvad du heter, men du svarade
mig icke.”
Emerich; har Ni kanske hört detta namn af edra hofmän? Tyskar
och svenskar kalla mig så enligt vändningen af deras språk.
”Är du Emerich?” – Waldemar steg upp och såg på honom med
en bister blick. ”Jo, mina hofmän hafva sagt mig åtskilligt om dig.”
Sitt, min furste, Ni skall icke stå inför mig.
”De hafva talat om dig, om Sofia, och om . . . Men ja, det är allt
förbi, förbi, förbi.” Han satte sig och hans hufvud sänktes.
De hafva väl sagt, fortfor patern, att en Benedictiner-munk smög
omkring i ditt palats, talade mycket med drottningen, afvände hennes
hjerta ifrån dig och ifrån prinsessan-nunnan? hafva de ej sagt
så? jo, utan tvifvel. Och hafva de ej tillagt, att denne munk, Emerich
eller Amaury hans namn, undervisade uti en lära, som liknade en
klosterregel, utan att ändock vara det?
”Jag mins ej gerna det förbigångna.”
Låt ditt höga hufvud sänka sig, det är godt, min konung; men du
skall svara mig, hvad hofmännen sagt om min lära?
”De sade sådant, som visade mig, att du (likt alle!) ej viste hvad
du ville. Du gillade kärlek och eld i ett menskligt bröst, och du fördömde
den! Du sade åt Sofia: det är lifvets höjd att vara gemål åt en
ädel man; och du tillade, det är illa, att Ni är förmäld! – Åt mig har
du i dag bjudit läkande safter; men, när mitt hufvud sjunker i sorgliga
minnen och mitt sinne åter sjuknar, då säger du, det är godt! Jag
ledsnar vid motsägelser.”
162