C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
Konung! svarade Bo af Runsa med värdighet, måtte desse upproriske,
som våga leka, utan att vara bjudne till lek, försvinna såsom
detta vin! – Han drack med en bugning för Waldemar. – Min resa
gick lätt, likväl hade jag så när blifvit invecklad i en strid på vägen.
”Biskop*) Bengts bofvar! sade konungen. En graf i norden skall
ock finnas för dem, men lika godt, drick nu ett glas af det här mjödet.
Slog Ni ihjäl dem allesammans?”
Gissningen träffade, Herr konung, det var en fördelning af hertig
Bengts skaror, som kommo att draga genom samma trakt, som vi.
Det var en grön skogsplan, omgifven af höga mörka träd, förbi hvilka
vägen gick: vi beslöto att rasta der, utbredde oss i gräset och
framtogo förfriskningar. Knappt hade vi satt oss, förrän en hop ryttare,
talrikare än vi, ankom till samma ställe, steg af hästarne och rustade
sig äfven till att äta. I början kände vi dem ej, vi suto på hvar sin
sida om planen, och kastade stundom giriga blickar på hvarandra.
Slutligen – ty mat och dryck gifva hjertat mod och tungan friskhet –
började en af de främmande fälla uttryck öfver de ”kunglige,” som
jag ej vill upprepa, och såg derunder försmädligt på mitt folk, jag
tror han ville pröfva hvilka vi voro. Som mitt antal var underlägset,
och jag ville spara krafterna för bättre tillfällen, vinkade jag åt de
mina att förakta och ej svara. De lydde; men en af mina karlar, ej
krigare, men som jag medtagit för hans färdighet till allehanda –
Erasmus heter han – kunde ej undvika att mumla åtskilligt om de
”hertiglige,” i hvilkas våld han ej längesedan varit, men narrat sig
ifrån på ett fintligt och muntert sätt. Flere af de främmande stego
upp i vrede, när de hörde honom. Mine gjorde så ock. . . Konungen
kan föreställa sig tvenne rader karlar, stående midt emot hvarann på
tjugu alnars afstånd, af hvilka hvar och en håller i handen ett stycke
mat eller en flaska, yttrande ovett med djerfva åtbörder, vilda ögon,
svordomar, höjda armar, nickande med nackarne, och just nu i be-
*) Herr Hugo påminner sig, att på herredagen i Strengnäs, som hölls efter konung
Waldemars återkomst från sin Romresa, då tvisterna emellan bröderna
skulle förlikas, hade hertig Benedictus gått in på att blifva Biskop och försaka
verldsliga fördelar för egen räkning.
159