C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
ÅTTONDE BOKEN.
158
Hvem har sagt dig, att jag är
konung Waldemar?
Öfver den stora skogen, som skiljer Westergötland och Nerike, uppgick
månen i blod. Han var stor och af samma fruktansvärda utseende
som i rötmånaden. Ingen storm rasade öfver den stora heden, det
var lugnt!
Lugnt var det i konung Waldemars läger, han fortfor till och med
att gifva sina hofmän, som åtföljde hären, högtider och fester af flere
slag. Redan för någon tid sedan hade han varit vid Ramundaboda,
men under öfverläggningen om han skulle intränga i sjelfva Westergötland
och gå Danskarne till mötes, eller snarare låta dem komma
till sig, gjorde han åtskilliga marcher, och efter en tids förlopp gick
han till Ramundaboda för andra gången. Der befann han sig nu, och
en allmän glädje utbredde sig öfver större delen af hans följeslagare,
då de sågo tillredelserna för fortsatta högtidligheter, hvilka förvandlade
krigets skådeplats till en anblick af fred. Konungen hade samlat
omkring sig alla de trofaste riddare, svenner och män, som han med
säkerhet kände tillhöra sig, och ibland dem äfven Bo Ulfson från
Runsaborg.
Under den måltid, han gaf sina härförare, var konungen tankspridd,
men glömde ej, att en regent borde underhålla sina gäster
med samtal, åtminstone frågor. ”Nå, värde riddar Bo, har resan varit
snabb? jag förmodar besvärligheter icke mött Er? det besynnerliga
skulle annars hafva händt, att det varit värre att komma till sjelfva
företaget, än att utföra det, ty detta krig är snarare en lek – drick riddar
Bo!”