C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

INLEDNING
för övrigt att Andreas dagboksanteckningar visar Almqvists uppfattning
av den ideale romantiske konstnären och den särskilda Almqvistska
estetiken; föreningen mellan det jordiska och det himmelska.
28
Återkommande frågor i Hinden gäller äktenskap och samliv, där
Almqvist hämtat inspiration inte minst från sitt eget, delvis misslyckade,
äktenskap och Cecilia kan ses som en irrande hind i sitt
sökande efter kärlek. 29 Den trista vardagsverkligheten i äktenskapet
mellan Eduard och Clementine har vidare setts som en förtäckt
skildring av Almqvists egen äktenskapliga vardag. 30
Ett sammanbindande drag i Hinden är arabesken; berättelsen
kan sägas leda från en arabesk till en annan, från de slingrande taklisterna
i jaktslottet till de uppsatta arabeskerna i grottan mot slutet,
men även själva berättelsen slingrar sig som en arabesk liksom
arabesken kan ses som estetiskt bärande princip i verket på flera
andra sätt. 31
Ett metafiktivt drag uppträder i tolfte boken i samband med diskussioner
om huruvida Herr Hugo i tryckt form ska låta publicera
de berättelser som berättas på jaktslottet och som han beslutat ge
namnet Törnrosens bok. Frans vill låta trycka alla berättelser medan
Herr Hugo tvekar inför förslaget. Att låta berättelserna framträda i
tryckt form inför en publik innebär en risk att utsätta sig för förlöjligande
kommentarer och bli utskrattad av oförstående. ”Skall vår
rideau uppdragas? sade Henrik. Kom ihåg, bror, att rideau kunde
man derivera af rire eller ridere” (s. 401). Vännerna i jaktslottskretsen
enas om kompromissen att trycka utvalda verk som lämpar sig
för publicering i tryck, men inte måleri och musik.
Slutscenen i Hinden, i grottan där ett sällsamt blått ljus sprider
sig över en tableau vivant med det nyförlovade paret Julianus och
Aurora i fokus, har varit föremål för olika tolkningar. Scenen har
sagts uttrycka den jordiska kärlekens vansklighet och Almqvists tanke
att förlovning och äktenskap är detsamma som att träda in i sin
egen grav; det blå ljuset sägs ge de nyförlovade i grottan likfärgade
ansikten. Också i Jagtslottet hade Almqvist förknippat den blå fär-
XIX