C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
hertig, misstyck ej, att också jag vill skaffa mig en gerning, värd välsignelse
i den nya tid, då jag ej är. Du har en gång förr framställt för
mig, att med det silfver, jag eger, gifva dig eller svenska folket, som
är alldeles detsamma, ett förskott till betalande af sold åt Herr Erik
Glipping af Danmark, för de ädla vapenknektar, som han lemnat till
Svea rikes räddning. Hvad gagna mig silfvertackor nu? När du först
uppfordrade mig till lånet, kan jag hafva gifvit dig ett mindre godt
svar, nu har jag betänkt mig och är färdig.
Det tycktes som hertig Magnus enkom ville hafva riddaren förd
till denna punkt, ty med en något ändrad blick och utan afseende på
de bitande ord, som influtit i Porses tal, sade han: ”du gör väl, som
vill samla dig goda verk, och förtjenande gerningar kunna göras ej
blott åt den heliga modren kyrkan, men äfven åt riket. Sätt dig ned
och skrif till dina fogdar, här äro skrifsaker. Sex tusen marker silfver
äskar jag för närvarande. Du kan väl teckna stil?”
Sex tu – det är mer än – och i alla fall för mycket för . . Dessa eller
dylika ord dogo mellan Peter Porses läppar, ty han vågade ej yttra
dem högt. Med kufvad vrede satte han sig, befallde sin högra
hand icke darra, och skref till sina fogdar. – Min hertig! det är ju
blott ett lån? frågade han med osäker och half röst.
”Endast ett lån åt riket, Peter. När herredagen samlas, skall ett
skriftligt intyg lemnas dig om försträckningen, som du gjort, och
medel till återbetalning utan uppskof anvisas.”
Riddaren visade nu hvad han skrifvit för hertigen, som gillade
innehållet och inropade en af sina pålitligaste knektar. Honom lemnade
riddaren sin skriftliga befallning till uppbördsmännen öfver
hans gods, och budet afreste genast dermed.
”Porse! en lägre rättvisa viker för den högre. Waldemar skall få
dig i sina klor och låta yxan kyssa dig på halsen för den bedrift du
gjorde vid Svartvik. Men se – samma ditt lif vill riket bevara för din
bedrift med silfret. Riket är starkare och större än Waldemar, derföre
rår riket. Du skall icke skickas; yxan, din stackars brud, blir gäckad
i kyssen.”
Det återkomna lifvets rodnad spridde sig öfver riddar Peters kin-
156