C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
så säg hvilka ej voro der. Jag har svenner nog, att skicka dessa pojkar
öfver till Waldemar, och jag förmodar han af Er skall elda en
ugn, ej olik Svartvik.”
Hertig! –
”Fort, hvilke voren J? Att du och din broder voro der, det har du
sjelf berättat, således är edert öfverskickande till Waldemar fullkomligt
afgjordt. Vi se hvarandra icke mer på jorden, Peter, vittna derföre
sant om dina medbröder, nämn deras namn, jag skall ansvara att
du får följeslagare under yxan.”
Riddar Porse såg sig i en ställning, som han aldrig väntat. Han
var ganska rik, och döden hade han icke ännu satt sig till mål. Också
kunde han ej fatta möjligheten, att i sitt partis chef helt hastigt hafva
fått sin värste fiende. Hertigen stod i kunglig ställning framför honom;
om han ock kunde utkomma ur tältet, viste han dock alltför
väl, att han ej egde någon säker tillflykt hos de andre hertigarne,
emedan Magnus afgjordt var mästare öfver bröderne. Såsom en
skyddsängel uppgick nu snabbt hos honom minnet af ett samtal,
han ej längesedan fört med Magnus, rörande sold åt de inkallade
Danskarne. Hans knän darrade ännu, emedan hertigens svartmuskiga
ansigte ej var två qvarter ifrån honom, och hans knotiga hand
höll honom fast i rockkragen, väntande på svar likt helvetesdomaren.
Store hertig, började han, jag skall dö – men då jag ej får tjena ert
land med mitt svärd, hvartill jag ej förr trott mig ovärdig, så låt vredens
ljungeld störta mig på ett läger, förskönadt af något enda
blomster. Unna mig att ej nämna dem, som med mig deltogo i en
rask handling, förr icke ovanlig i krig, men som i dag har stött emot
ett nybakadt bruk. Jag välsignar den stund, då du skall uppstiga till
Svea välde; ty du, hertig, skall införa de lagar, eller dock stifta de nya
seder, att fienden må ej förföljas, hans hus ej brännas – men i stället
anhängare läggas under yxan, om han i stridens larm ej medtagit
alnemått, utan gått ett hufvudhår längre, än du nu emot en ovän vill.
När din tid kommer, då är jag död; men ren fattas jag af en siares
ande, och märker en dag uppgå, som är nära paradisets oskuld. O
155