C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
den åska, som lugn, men icke derför mindre förskräcklig, satt i hertigens
ögon.
”Peter! hvilka äro namnen på dem, som deltogo i denna illbragd,
att jag efter min ankomst till regeringen må skilja röfvare ifrån män
af vapen, och rensa mitt hus från möss?”
Min furste –
”Nej, skurk, jag är icke din. Jag har rådt vår broder Benedictus
att i tid skilja agnarne ur sitt hvete, i fall han har något. Är du af vapen
Porse? nej, och din mor har försett sig, hon var visst icke adulkona.
Vi af Folkungastam, vi ärne gallra, om ock ej bröderna göra
det; vi ärne ej gå i led med blossknektar.”
Riddar Porse hemtade sig hastigt, och med stadig röst sade han:
jag vet att Herr Magnus Folkunge endast trampar fromhetens stig; ty
hvad det vidkommer, att med utlänningars hjelp göra myteri mot sin
konung, och röfva kronan från sin broder –
”Hvarför tänker du ej till punkt, fege? Min stämma är Svea folks
röst, som talar. Waldemar har med skamliga dåd förverkat sin ed
mot folket. Han har brutit mot Gud och riket, och är ej konung längre,
än tills folket hunnit stjelpa den oduglige af stolen, och sopa den
ren efter honom. Jag är Magnus af Folkungastam, ej Waldemars efterträdare.
Folket på sin herredag, hvilken snart samlas, skall taga
sig ny konung, förstår du det? Jag blir icke konung, eller jag blir. Blir
jag det icke, så har jag ära och svärd nog för mig, och äfven bröd.
Blir jag det – då skall min loge rensas, förstår du det, Herr skurk?”
Peter Porse skalf vid hans sista ord, ty det alternativ, hertigen
uppgifvit, viste han nog af ställningen i landet ej skulle komma i fråga.
Han svarade intet, men hans blekhet var ett tillräckligt tal.
”Du, och edert band, J arbeten att göra min gång till Waldemar
smutsig. Men – fortfor Magnus, och började åter sin vandring öfver
tältmattan – jag skall så laga, att gatan tvättas. Uppsvearne skola lära
sig känna och urskilja, och Göterne skola ej vara oss afvoge. Vi skola
träffas på Mora äng. – Jag skall ej visa dem något sådant, som Nunnans
dotter; men jag skall visa dem sådant, som J. – Säg Peter, och
det snabbt, var hela Benedicti följe med vid Svartvik? hvaromicke,
154