C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
SJUNDE BOKEN.
150
”Min furste” –
Nej skurk, jag är icke din.
Stor verksamhet, men tillika ordning rådde i det krigsläger hertig
Magnus af Södermanland sammandragit i Westergötland, söder om
Hofva. Största antalet af hans knektar voro Danskar, men en betydlig
myckenhet missnöjde Svenskar ökade dagligen hans styrka. –
”Af ingen betydenhet, riddare!” sade Magnus till Peter Porse, som i
hans tält samtalade med honom rörande deras gemensamma hemliga
ärender, ”det hade ej mycket betydt, om det lyckats; misslyckadt
skall det fördenskull ej skada oss. Hela planen var ett verk af min
broder Bengt, jag finner deruti ett drag af hans fintlighet. Hvad, som
gör mig ondt, är att er broder, Herr Jöran, fått en temligen elak
åkomma, som jag hör. Hvad flickan beträffar, har jag ej funnit den
tid väl använd, som Benedictus tillbringat på Stäkesborg för att få
detta nya synliga bevis på mannasvaghet i sina händer, och det nästan
fägnar mig, att hon åter blifvit ryckt ifrån honom, på det han
dess förr må öfvergifva en småsak och stöta med sitt folk till oss.”
Likväl, hertig! det är visst, att Westgötarne till en stor del hafva
den öfvertygelsen, att konungens fel blifvit honom pådiktade af
män, som kunde hafva fördel deraf. Var det då, fortfor Porse, ett så
ringa företag, att i henne ställa fram för det envisa folket ett verkligt,
ej förnekligt bevis på brott mot kyrkan och riket?
”Rätt, Peter! Men förklara mig denna samvetsgrannhet af egen
art, som hertig Benedictus och de omkring honom visa. Man vill
ställa för Svenskarnes ögon ett barn, som i sin person utgör sjelfva