C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
vildaste af trakten, såg hon mellan aflägsna trän en gestalt komma
med majestätisk, men stilla gång. Dunkelröd var drägten, emedan
den skuggades af den annalkande natten, men ansigtet syntes klart
som snö, och under den fyrkantiga i veck ordnade mössan låg en rik
skrud af hår. En sabel lyste i handen, Judith kom närmare. – ”Mitt
svärd har jag tagit, sade hon, från trädet derinne i parken, der våra
rustningar hänga; jag har tagit det utan din befallning. Se på mina
ögon, om de låga? mina kinder, om de brinna? äro mina lockar hånfullt
eller högmodigt svarta i qväll?”
Drottningen fattade Judiths svärd med darrande hand.
”Nej, Sofia, låt bli min sabel, jag är nu min herre sjelf. Kungliga
syster, ljufva ledarinna i mitt samvetes öcken, säg, är nu min mun
mild, min stolthet kufvad? Ömma Sofia, hvi har du gjort dig så
mycken möda, om du ej än kan svara på, hvad jag blifvit hos dig? Ja,
jag tror jag är from i afton. Jag kommer, att afkläda för dina fötter
denna blodfärgade drägt, som i olika skepnader jag alltid burit vid
din sida. Min kind är sval, ach syster, jag vill hafva hvita kläder; pater
Amaurys lära är nu den enda flamma, som brinner hos mig.”
Judith, pater Amaury, jag rädes att –
”Min syster, afbröt hon, jag är stark, tack för ditt ledande sken, du
min stjerna under pœnitenzen. Jag afsäger Waldemar, jorden, hafvet
och elden. Behåll mitt träd äfven om natten, o Demaranthe! men jag
behåller mitt svärd. Var nunna, sade Amaury, ej blott för Roskildska
klostrets och ditt löftes skull; men afsäg dig all brudkrona på jorden,
emedan du behöfver hela din tid att mogna för ädlare, bättre vif i ett
land der behaget är hvitt. Farväl Sofia.”
Hvart går du? jag anar . . . en okänd fasa? sade drottningen och
fasthöll hennes hand.
”Jag går, svarade hon med ovanlig röst, jag går in i vår grotta att
omklädas. Du min vän, när jag nyss böjde ett knä för dig – jag gjorde
det ej till undergifvenhet, men för att tacka dig vid afskedet. Nu, Sofia,
då jag har lydt dig i så mycket, följ du min önskan ock en gång.
Du skall ej längre gå hvit framför mig, vi skola byta: kläd dig i rödt,
men ljusrödt, jag skall gå i hvitt nu, ty mina tankar hvitna. Tro mig,
148