C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

INLEDNING
Hugos fantasi om Törnrosen på Lyna skog. Bok. XI. Auroras och
Juliani möte. Bok XII. Det stora Manuskriptet. Katastrof. Förlofningsscen.
Här har den som utformat annonsen, förläggaren eller Almqvist
själv, försökt lyfta fram vad som kunde uppfattas som en spännande
intrig som kunde tilltala en större publik. I själva verket är det dock
knappast någon rafflande handling som är utmärkande för Hinden.
Undertiteln till Hinden är Scener, aftecknade ur Jagtslottets Krönika
och betecknas på titelbladet som en ”Romaunt i Tolf Böcker”.
Hinden bildar tillsammans med Jagtslottet och den 1835 tryckta
Baron Julius K* (SV 7) den s.k. slottskrönikan (se s. 381 och 386). 24
Hinden inleds med en beskrivning av jaktslottets pågående renovering
som bättre ska motsvara ”den närvarande bildningens fordringar”
(s. 238). Som kronan på verket skaffar sig Herr Hugo också ett
nytt pipställ samt en ny grön natt- eller läserock i siden.
Furumo är frånvarande i verket men dyker upp mot slutet. Jaktslottets
egna invånare är huvudpersoner och verket innehåller inte
en utan flera berättelser som åtminstone delvis vävs samman. Henry
Olsson har anmärkt att Hinden har något av ”Fredrika Bremers laisser
aller i sin målning av vardaglig familjemiljö”. 25 Sedd som psykologisk
sällskaps- och samtalsroman har Hinden en förebild hos
Goethe, även om viss påverkan från äventyr i Walter Scotts romaner
också kan skönjas. 26 Men här finns också inslag av tvetydighet och
romantisk ironi, av mystik, spökhistorier och skräckromantik, exempelvis
Herr Hugos skräckfyllda dröm, där han jagas av en hök
och tror sig skjuten genom pannan, och kammartjänaren Jakobs berättelse
om mjölnarhustrun som mördar sin make och sedan mals
sönder i kvarnen. 27
Små instoppade litterära stycken bidrar till ett fragmenterat intryck.
Bland dessa finns de påträffade dagboksanteckningarna efter
Andreas Löwenstjerna – vilken i Hinden avlider – med psykologiska
analyser och reflexioner kring ett olyckligt äktenskap, där Andreas
maka Cecilia älskar en annan än sin make. Olle Holmberg menar
XVIII