C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
himmelska underbarhet, som en ren varelse medför, då den nalkas
oss, yttrar sig äfven såsom en vällukt från dess charakter, en idealisk
ånga, hjertats doft.” Betraktelsefull dröjde Sofia i synnerhet vid denna
punkt. ”Det är icke rätt, att våra sinnen skola kallas fem; menniskan
är en i allt, hon har blott ett sinne. Men ett fint och kraftfullt sinne
märker allting på femdubbelt sätt. Vid en djupskön musik komma
ej blott melodiska vågor till örat – luftiga gestalter tyckas med
detsamma äfven uppstå i förtrollade grupper för den inre synen, de
röra sig, gå i skepnader och hafva händelser sins emellan, efter som
tonerna i stycket framgå; färgernas hemligheter och förvantskap
med tonernas krafter uppenbara sig. Med detsamma simma ock från
musiken, som vi höra, ångor af oförklarligt behag; de måste vara
födda i styckets inre natur, och komma till oss med själens ether; ja
tonerna hafva verkligen en vällukt, och stiga de djupare, så komma
de liksom paradisfrukter för vår andes gom . . underbara öde! hvi
satte du tungan, som bildar rösten till ljud, så nära gommen? kunna
vi tro, att dessa ljud äro lika så många ädla guldäpplen för vår smak?
Hesperidernas lustgård . . . men nog! Musiken slutar sig i känseln,
hvilken ej är det femte af sinnena, utan sjelfva sinnets alstrande,
hemlighetsfulla källa, i hvilken hvarje anslag går till örat som en
ton, till ögat som en gestalt, nalkas näsan i ett ljuft andedrag, och
växer som en ädelt smakande frukt för menniskans mun” . . . hvilka
leende skogsandar talade så för drottningen i hermitaget? eller lockades
tankarna ur hennes egen milda begrundning? Emellertid lyfte
sig grenarne för ett svalkande sus, och rödkantade tunna moln drogo
i rörliga fantasier öfver vesterhvalfvet, som ännu svagt sken efter
solens nattkyss.
Men ännu återkom ej Judith. Sofia steg upp från bänken vid ingången
till grottan, som tjenade eremiterne till sommarboning. Obegriplig
gick genom hennes ådror en föreställning, ny, icke plågande,
och likväl var det likt en rysning. ”Olyckliga tulpaner! lefver något
väsende inom Er, som hastigt, men osynligt uppstigit, omgifvit mig
med hemlig skräck – och likväl ej smärtar mig?”
Sofia satte sig åter på bänken, och när hon vände sin blick åt det
147