C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
din rätte man få äktenskapets sanna klenod; i denna mening var
Nunna! – När patern gick, gaf han mig silfverkorset, – och jag . .
Sofia steg tillbaka, förvånad frågade hon: ”hvad hette den helige
munk, som förkunnat dig denna lära?”
Han sade mig ej sitt namn, han lär ej funnit det värdt, och jag
tänkte så mycket på alla de förvånande ämnen han berättade mig,
att jag ej mindes att fråga hvad han hette.
”Kanske det ock är han, som lärt dig Demaranthes saga?”
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Allt djupare in i hermitagets löfverk trängde solens blixtrande
gula flammor och lockade många tulpaner ur deras knoppar. Härunder
satt Sofia tankfull. Vi veta ej, om det sista samtalet med vallflickan
gifvit drottningen ämnen till öfverläggning; vi kunna ej säga,
om hon fruktade något till följd af det hon fått höra om munken. En
stilla betraktelse hvilade med hvita vågor öfver hennes panna, och
lundens tystnad var intagande som hennes. Inga hade nu hemgått
till sina egna göromål, och prinsessan-nunnan lemnade trädgården i
samma ögonblick drottningen vände sig till Inga, och började samtal
med henne om guldkedjan.
”Jag vet ej, hvad Judith gör så länge borta,” sade hon. Men då
ingen svarade, föllo drottningens tankar åter in i sig, uppgingo och
försvunno likt jagade, ljufva skyar. Så satt hon i den smärta eremitrocken,
sjelf lik en på jorden nedfluten sky, och nejden med sina
vaktlars rop och bäckars sorl var en svärmisk tafla omkring henne.
När aftonen kom, började från hundrade unga växters hufvuden,
der Sofia satt, en samling af olika ångor höja sig, och de gingo tillsammans
i en enda angenämhet. Från de åldriga tallarne, granarne
deras vänner, och björkarne, utmarkens konstnärer, flöt en frisk
men rå doft, som tycktes förvånas öfver den luft, hvilken ifrån den
nya trädgårdens örter kom den till mötes, blandade sig med den, och
gjorde en balsamisk förening. ”Menniskan är van att anse andedrägten
och näsans sinne för ett lägre, men att deremot upphöja ögats
verld, och likaså örats. Oskuld och finhet äro dock sköna för menniskan
i sin helhet, således för hela sinnet, för alla dess sferer. Den
146