C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
unga, angenäma hufvud dermed, så göm den till en skänk åt er
flicka.”
Inga höll jonquillkransen i sin hand, och då ingen af eremiterna
ville återtaga sin gåfva, höjde hon den än, än sänkte hon den, efter
berättelsens olika beskrifningar.
”Ni, skogens förskönare, sade hon, det var en konung, som hade
ett rike; hans rike var en trägård, och var icke mer än den. Men trägården
låg väl försvarad af höga vallar, och en port af guld. Han
hade en enda dotter, Demaranthe, henne underviste konungen i
buskars och örters plantering, rätta tiden för deras blomning och
frukt. Hon åtföljde sin fader; hvart träd kände hon, dess olika art
och växt. Hon deltog i skötseln, han skar ingen gren, han klöpp ej
en knopp, att icke hon stod med knif eller korg vid hans sida och
upptog hvad konungen rensade af, och hon bar det till en graf, der
konungen befallde henne ösa vatten och jord uppå. Af alla trän var
ett, som prinsessan älskade högst: när konungen var i palatset och
hon ensam, gick hon till sitt träd, omfamnade dess stam, kysste så
många löf hon hann, och de öfriga i den höga bladrika kronan susade
dervid af vinden likt en sång af ljuf vänskap, med uttryck af glädje
för Demaranthes eld. Hennes tycke växte med dagarnes tal i hennes
lefnad, och hvar förnyad omfamning gjorde trädets löf högskönare
i deras grönska, stammen syntes friskare, och källan vid roten
blef ett allt lugnare glas. Frid var Demarantha, hon kunde hafva älskat
sitt träd i evigt behag: utan storm var hennes låga, och kungens
trägård utan skyar. Men en natt, då hon låg i gula sidenbefransade
sängen i palatset, betraktade hon för sig sjelf, hur täckt det skulle
vara, att omgifva sin kudde med blad från det älskade trädet; hon
steg upp och gick ut. När hon nalkades sitt majestätiska Träd . . .
hvad såg hon på afstånd? en hvit skepnad omfamnade redan det,
kyssande stammen med läppar af nattdunkel purpur. Grenarne rörde
sig vid den främmandes famntag med musik af vemod, himmelsk
melodi sjönk ifrån löf till löf, och tycktes med sångens svärmiska
omfamning belöna den hvita gestalten för dess kärlek. Häpen stod
Demaranthe stilla der hon stannat; men det var ingenting vidare der
142