C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
planterade rotfrukter med stora blad, af hvilkas underjordiska frukt
Inga flere gånger fått äta, till sitt utmärkta nöje och fägnad deröfver,
att ”lundens och bergets förtrogne” utbredde täckhet och nytta i
skogen.
”Min broder, sade den hvite, som såg att Inga satt och betraktade
dem på litet afstånd, gå fram till Vallflickan, vår värdinna och vän,
bjud henne denna krans som jag flätat, kyss hennes hand, sätt prydnaden
på hennes hufvud med ett knäfall, som du skall göra, och bed
henne berätta om prinsessan Demaranthe.”
Den rödklädde Eremiten tog den skönt sammansatta kransen af
fina präktiga jonquiller, och bar den till Inga, som var van vid ”trägårdsmästarnes”
artiga seder. Men då han böjde ett knä för att taga
skogsflickans grofva hand, for en snabb bestörtning öfver hennes
ansigte, hon drog sin arm tillbaka, och kunde ej finna att hennes
finger behöfde kyssas. Öfver den unge Eremitens kinder flög också
en hög rodnad, då han fortfor att vilja uppfylla sitt företag, och den
skinande blicken visade tecken till blygsel. ”Låt mig göra det som
jag skall, det som är mig anbefaldt, sade han, – och tro mig, du vördnadsvärda,
jag gör det äfven gerna!” tillade han med ett ögonkast,
deri stoltheten nu var uppbrunnen, men elden likväl ännu mörk.
Derpå höjde han, alltid knäböjd, sin arm, och satte kransen på Ingas
hufvud. Väl var hon en herdinna och väl var hon skicklig för krans,
men hennes panna var icke sådan, som målare mest älska; ach!
blommorna klädde ändock så särdeles hennes tjocka, mörka hår.
Eremiten sade: berätta oss nu om prinsessan Demaranthe!
”Mine unge jordarbetare! gerna gör jag Er till viljes, sade Inga,
och omtalar Demaranthas äfventyr. Men bifall min önskan, och säg
först, hvarför Ni smyckar mig med krans? en stor prydnad höjer ju
det sköna, och i lika mån, när det sättes på det fula, gör det synbarare
och mer föraktadt. Vill Ni göra mig föraktad? och den mörkare
af Eder, hvarför faller han till mina fötter och kysser min hand, som
i trettio år aldrig brukats?”
Inga, svarade den hvite Eremiten, min broder har kysst och prydt
dig, emedan det blir allt mer hans lust att knäböja för det dygdiga
140