C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
lingar, för henne nästan obekante, hade fått hennes tillstånd, att
göra en odling, ringa till vidden, men behaglig för dem. De funno
här en dold vistelseort mellan skogar och täta häckar; tillika skänkte
dem deras arbete jordfrukter och blommor. De voro tvenne syskon
ej mycket skilda i ålder, likväl olika till utseendet. Inga, som förde
sin boskap i trakten, hade mången gång på afstånd sett deras arbete
i jorden tillsammans: de släppte henne också utan svårighet i sitt
sällskap så ofta de ej reste bort i andra nejder, och berättade henne
mången af de sagor, som det sedan förnöjde henne att upprepa för
sig sjelf eller för sina kor. Dylika sagor hade sina egenheter, som
gjorde dem mycket olika emot vår tids: utan att hafva hört någon af
dem, saknar man verkligen bekantskap med ett af Medeltidens mest
betydande elementer. De kallas nu folksagor, men voro, liksom de
s. k. folkvisorna, merendels ursprungne från samhällets högsta kretsar,
hvarifrån de nedgått till folket, och förvarade ofta minnet af politiska
händelser i travesterad drägt. – Ingas bekantskap med främlingarne
var temligen lång, det enda de önskat af henne, var bevarandet
af deras vistelseort i fullkomlig tystnad; och Inga höll den så
obrottsligt, att om någon oinvigd nalkades, viste hon med fintlighet
och till och med ohöflighet aflägsna honom; ja, hon låtsade stundom
en okunnighet om sina gäster, som ej öfverensstämde med den
strängaste sanning, hvarpå hennes uttryck till Hans, då hon mötte
honom och talade om den unga flickans räddning, kunna tjena som
exempel.
Det roar oss, att betrakta dessa varelsers arbete i deras löfbeskuggade
hermitage, ett stycke upp i skogen på något afstånd från Ingas
säterskjul, under det solen kastade sitt gyllene öga in på deras dolda
lefnad och sysselsättningar.
”Här står en rad neglikor, sade den ena af främlingarne: jag ser
de äro femton. Tag nu och gräf midt emot en rad gropar, lika många,
och sätt i dem äfven neglikor, så blir det ena svarande mot det andra.
Sancta Rubinci manus adsit labori.”
Den andre begynte gräfva, men framsatte dessförinnan en kruka
klart vatten, som hans kamrat tog, och vattnade dermed flere ut-
139