C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
ett furstligt, lysande väsende, förde kraftfullt och klokt sin styrelse;
hans gestalt var magerlagd, ansigtet mörkt. Sedan Waldemar sjelf
återkommit – så stark var likväl öfver allas sinnen den hemliga makten
af smörjelsen på en konungs tinning – fann Magnus, förenad
med bröderna Erik och Bengt, konungens fördrifvande dock så
svårt, att det endast kunde försökas genom biträde från sydvest.
Danmark – grannriket – suckade under dessa tider af fasor, ej mindre
än Sverige: konungamord, som tillika voro brodermord, stänkte
blod öfver häfdernas pergament, satte outplånliga fläckar af skam på
kronans guld, och bredde förstörelsens täckmantel öfver det bördigaste
land, och ett folk, som i sig sjelf är det beskedligaste. Erik Glipping
var nu dess kung; till honom vände sig de missnöjde från
Sverige. Hertig Magni förslag antogs, han fick danskt krigsfolk under
sitt baner, inträngde i Westergötland, och låg ej långt från Hofva,
då konung Waldemar med sine svenskar höll sig på Nerikes gräns
vid Ramundaboda, det ock i häfderne stundom kallas Romlaboda.
Men vi lemna Historiens stolta, förskräckliga gudinna! lik åskans
thordönsfart på molnen, gå hennes fjät sällan fram utan på lyckans
fallna grus. Blodiga drabbningar håller hon i sin högra hand, sköflingens
genius och antända byars brand sveder ständigt hennes pensel:
föga ser hon ett blomster, det krossas under hjulen på hennes
vagn.
Vi gömma oss hellre i några almars skugga, der mjuka tufvor bjuda
oss till hvila och förfriskning, derefter till sömn och kanhända
drömmar. Vi fästa oss med angenämaste behag vid en insjö, som utgör
en vik af Mälaren och kallas Skarfven. Vid stranden deraf, under
den vidsträckta Runsaskogen, låg den säterplats vi förr hört omtalas,
der Inga vallade sin boskap och berättade sagor. Än i dag fins detta
ställe, heter Sätra, är en egen gård, och skall ställa en dragon till rikets
tjenst, men får för öfrigt lefva i stilla enslighet. Det begränsas på
tre sidor af djupa skogar, men som i dess granskap förvandla sig till
lundar af löfträn. På den fjerde gå sjöns hvita änder och helsa Sätras
föga kända stränder med skönhet, underbarhet och kärlek.
I Ingas dagar var detta ställe fullkomligt vildt, men några främ-
138