C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
qvinna.”
Ert språk är såsom vore Ni ej sänd från konung Waldemar, fast Ni
medför en skrifvelse, som han tecknat – som likväl kunde vara –
Men tvisten är öfverflödig, jag bjuder ingen två gånger. Derpå öppnade
han häftigt brefvet och läste:
Jon Amundson! jag hör med smärta och vrede, att du underhandlar
med mina fiender om utlemnandet till dem af den qvinliga skatt,
jag förtrott dig. Ve dig. Riddar Jöran Porse, som söker dig, har befallning
att till mig föra den lilla Sofia, om hon ännu är hos dig. Har du
redan fullbordat nidingsdådet, och hunnit öfverlemna henne till
mina bröder, så skall den ljungande klingan sända dig till skuggornas
land.
Waldemar.
Misstrogne, förlorade furste! suckade John Bruce för sig sjelf.
Hvad är ditt namn? tillade han högt.
”Jöran Haraldson Porse.”
Riktigt. Den unga Damen skall lemnas i konungens händer. Hvar
befinner han sig nu?
”I sine trognes sällskap.”
Bland desse trogne, huru heter han, som gifver konungen underrättelser
af falsk halt, skiljer från hans hjerta dem, som sitta det närmast,
och fördunklar hans blick i sjelfva hans natt?
”Jag medför också ett svärd.”
Och jag ett, sade Brucen. Se här dess stål, utdraget och blankt
som ditt, men det skall snart blifva rödt, om Jöran Porse sagt, att jag
underhandlar med hertigarne.
”Jag har sagt det, ty jag har fångat den klerk, som hertig Benedictus
nyttjar för sina bref: från honom har jag tagit hvad som visar
öfverenskommelsen mellan dig och hertigen, förräderiet och den
bestämda dagen, då ”flickan af det mörkgröna bandet” skulle komma
i Benedicti händer. Jag har ridit vindsnabb, likväl var dagen i
går. Men du lär haft dina orsaker att uppskjuta utlemnandet; jag
kom så tidigt, att rofvet ej hunnit långt ifrån dig, och jag tackar konung
Waldemars helgon. Jag har befallt drängarne stanna.”
134