C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
öfver sitt folks långsamhet. Han kunde likväl hafva stillat sin oro
och besinnat, mycket mer än han gjorde, vägens längd och den persons
svaghet, de skulle föra hem emellan sig.
John Bruce gick högre upp på en smal väg norrut, fick slutligen
höra buller, hästars traf, och igenkände Yeggans sätt att gnägga.
Han märkte sitt folk, men såg det de, i stället att fortsätta resan, höllo
stilla, invecklade i stridigheter med en främmande. – ”Se der har
Ni Herr Jon sjelf, säg honom ert påstående,” ropade Hans på långt
håll, när han såg sin herre komma. Genast vände en obekant riddare
sin häst emot honom, afsteg, nalkades och sade: ”finner jag framför
mig konung Waldemars stallmästare, Jon Amundson på Svartvik,
såsom folket här säger mig?”
Det medgafs.
Riddaren utsträckte då sin hand: ”lejonet öfver de tre strömmarne,
som ännu i säker ram bär sina tre kronor, helsar Er.”
Herr Jons hy förändrades icke.
”Ännu,” fortfor riddaren med eftertryck, men afbröt strax sig
sjelf. ”Jag har en skrifvelse till Er.”
Herr Jon igenkände på brefvet de signaturer konung Waldemar
brukade, och som i oroliga tider användes för att undvika bedrägeri.
Det är skrifvet af konungen, jag ser det, sade han. Följ mig till mitt
hem, att jag i förtroende får höra ert ärende och hvad konungen befaller.
”Befallningen är kort, den rör ett barn, som folket för här; hon
skall följa mig,” sade den obekante riddaren.
Om konungens bref så bjuder. Hvaromicke blir hon qvar och följer
ingen.
”Rätt, stallmästare, öppna derföre brefvet.”
Om Ni, som jag förmodar, är sänd från konungen, önskar jag att
Ni inträder i min boning. Jag är ej van att emottaga gäster under bar
himmel, än mindre med dem afgöra ämnen, som röra konungen
sjelf, på ett obeqvämt och föga hedrande sätt.
”Jag älskar att stå under skyarnes hvalf, ert tak är till för andre än
mig. För öfrigt är ämnet kort, jag skall hafva med mig denna späda
133