C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
hvad hon ville hans herre, hade hon utropat: ӊr Ni hans tjenare?
vänd då genast om till honom och gå ej till Runsa.” Denna vallflicka,
som Hans mycket berömt och kallat Inga, hade vid hans förundran
deröfver att hon bad honom vända om till Svartvik, gifvit
honom den välkomnaste underrättelse. ”Här nere vid stranden –
voro hennes ord – landade nyss tvenne främlingar; de skyndade sig
till skogen, liksom för att undvika förföljelse, och medförde en
flicka, rätt ung; jag med mina getter och kor träffade dem. Jag fann
de två obekante besynnerlige, de voro sjelfve invecklade i ett häftigt
samtal rörande flickan, och den ena ville behålla henne, men den
andre påstod att hon skulle skickas till Jon Amundson. Då de märkte
att jag hört dem, togo de mig emellan sig, och sade att de skulle
störta mig i sjön, om jag upptäckte hemligheten, hvarpå jag svarade:
mine vänner, jag ser väl att Ni äro röfvare, och kommit öfver sjön
från Stäkssundet, men jag skall icke upptäcka Er, jag vill lefva några
år ännu. Den ena af skälmarne – nemligen den, som jag tror var den
ärligaste, hvilken gick i hvit rock, påstod att flickan skulle skickas
till riddar Jon, och häruti slutligen vann seger öfver den andre, så att
afskickningen beslöts – svarade mig, att de befriat det stackars barnet
med tillhjelp af en hop fiskare och vallhjon, som de samlat på
stranden nära sina båtar, för att till dem tala om himmelen och Guds
rike. Jag hade väl aldrig förr hört, att röfvare samla fiskare omkring
sig i båtar för att predika om Herrans rike; men då jag yttrade min
förundran häröfver, sade röfvaren det ej vara tid att emellan några
enbuskar, der vi stodo, visa förhållandet med deras predikan; men
ville jag vinna en stor belöning och utöfva ett barmhertighetsverk,
så skulle jag genast leta mig vägen till Svartvik, och bedja den ädle
riddar Jon skicka god manstyrka till Runsasätran för att afhemta
flickan och på hemvägen försvara henne.” Sedan Inga gjort hela sin
förklaring för Hans, hade han strax begifvit sig tillbaka till sin herre.
Jon Amundson hade ock genast afsändt tio beväpnade män tillika
med Hans, att ofördröjligen hemta prinsessan ur befriarnes händer.
– Allt detta öfverlade och upprepade han för sig sjelf, då han nu gick
med sabel och gehäng i skogen bortom Svartvik, och förundrades
132