C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
Tornet skall sluta sig omkring henne med omsorgsfull hägnad,
svarade Bruce, och ej behålla henne längre, än konungens faror fordra.
När han bekämpat sina bröder, skall åter Svartvik blifva hennes
hem.
”Hvilken hufvudstad? fortfor hon med pannan sänkt i sorglig begrundning.
Denna nya konungastad! ett fäste ligger i kärnan af dess
område, och hvalfven derinne invigas till qvinnors fängelser? Dess
första öde blir då att begrafva ett ungt barn i sina torn? Det är icke
godt för en begynnande stad, att sluta oskyldig jämmer inom sig . .
sköna skogar med ljuft lockande lundar bilda din omkrets, Stockholm!
. men det är en ung drake de omgifva och dölja med deras förföriska
himmel.”
Beatrice Stuart, sade Sir John, aftonen stupar till mörker, det förundrar
mig, att mitt folk ej längesedan är här med barnet; jag skall
gå upp åt skogen.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Sedan Bruce inkommit, spände han hastigt en sabel med kraftigt
gehäng om lifvet, och gick tankfull till skogen, som låg nordvest om
Svartvik. Han öfverlade med sig sjelf hvilken olycka kunde hafva
inträffat, och förorsakat dröjsmål för hans folk. Han upprepade i sitt
minne ånyo hela den berättelse, sändebudet Hans till honom afgifvit
om sin i början bedröfliga, men slutligen öfver all förmodan lyckliga
resa genom hedarne. Huru Hans träffat Erasmus, åtföljd af en misstänkt
karl, hvilken tillika haft den elakheten att ombringa hans häst
och vilja fånga honom sjelf i repsnara. Huru sedermera, då han fann
sin häst död och till fots måste fortsätta resan, han ansett bäst att
uppsöka sjelfve riddar Bo på Runsa, för att af honom få en ny ledsagare,
om icke en skogvaktare, dock någon förnuftig man. Afståndet
till Runsa hade ännu för honom varit två mil, som är mycket, när
man går och har elak väg. När han kommit fram så långt som emellan
Eds kapell och riddarens borg, hade han nära Sätran träffat en
vallflicka, sade han, med hvilken han kommit i samtal om vägen
och annat, då han till sin förundran fick höra, det hon ärnade sig till
Svartvik till riddar Jon, och vore bekymrad om kosan. Då han frågat
131