C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
emedan han var yngre grenen af en familj, hvars äldre branche tagit
snarsagt alla egodelarne. Hellre än att vara liten hemma bredvid stora
slägtingar, for han utomlands hit, der han hörde den väldige Birgers
rykte, och vid hans sida ville vinna bedrifter och beröm. Han
fann begge delarne och äfven döden. Skall jag ej få nämna allt detta?
– jo visst – och äfven tillägga, att det var ingen skam för Er, då Jarlens
son, junker Waldemar blef er yngre lekkamrat, under det er fader
krigade i sällskap med hans fader. Icke heller kan det kallas
skymfligt, att, då er lekkamrat Waldemar blef konung och ville
skänka Er stora skatter, Ni föraktade dem? Ni, vackra Bruce, ville
endast lefva på detta ställe med er . . ja Sir, tack för det att Ni så högt
skattade Beatrice. Jag kommer ännu en gång med glädje till genealogier,
der jag eger rättigheter sjelf, och påminner mig, att min far
hette Allan Stuart, hvilken i sällskap med er far, Edmund Bruce, fattig
men ridderlig som han, öfvergaf sitt Skottland, der han var ringa
och beskuggad af mäktigare anhörige, sökte ära tillika med Edmund
under Earl Birger – och fann döden. Jag tycker det är vackert af oss
båda – Er John Bruce och mig Beatrice Stuart – att vi gift oss med
hvarann? Så har våra fäders vänskap, efter deras död, sammanflätat
sig i en ännu bättre och närmare förvantskap i oss. Ni, stallmästare,
talar blott om mina dygder, då jag i vårt vildland gjort Svartvik täckt
genom staketer, att jag skämtar utan att rätt mycket bita Er, att jag
klipper hästmanar oefterhärmligt, och sjelf bär mina kläder väl.
Men mest borde Ni värdera mig för det jag delar ert sällskap när Ni
metar fisk, för det jag ej som svenskarne kallar Er Jon Amundson,
och för det jag ger era tankar luft att roa sig med Skottland, hvilket
visst aldrig sysselsätter Er oftare, än då jag nästan trugar Er.”
Ja, Allan Stuarts dotter, en annan tid skall komma i dyrbara
Skottland! Bruce skall ock en konung heta.
”Jag förmodar, att någon konung väl ock skall heta Stuart. Men
det må så vara, fortfor Beatrice: jag skall ännu sätta upp några trägårdsgrindar
här. När jag blir drottning (som jag ej törs neka, händer
mig), ber jag blott, att ändå få sy mina handskar sjelf, ty det är en
pina när fingrarna äro så klumpigt tilltagna, att min hand ej fyller
128