C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
merendels så lugnt, att viken i sin spegels fantasi eftergjorde allt
hvad stranden egde angenämt och ljuft.
Stallmästarens husfru var inne i boningen, och genom dörren
märkte hon, huru han redan satt sig på bryggans ljusmålade bänk,
fällt metspöet, och med djupa tankar lät sina minnen gå på långväga
resor. Stallmästaren är redan nere, sade hon leende med en nick till
sin äldsta dotter, sprang öfver farstubron, gick för att likna ”stallmästaren”
också till väggen, der hon tog ett metspö, lade det öfver
axeln och nalkades stranden. Fru Beatrice var trettiefem år, men
lyckliga anlag och daglig, rask sysselsättning hade underhållit hennes
öppna sinnes kraft och munterhet; anletet syntes tjugufyra-årigt.
”John Bruce! nå-å, får Ni mycket fisk?” sade hon halfhögt. Vid
detta uttryck vände han om hufvudet med en flammande sidoblick
och svarade ingenting. Fru Beatrice viste likväl att det ej betydde
ondt, och att hennes ord närde hans inre spel; hon satte sig vid hans
sida och kastade äfven ut sin krok.
”Jag får icke heller någon fisk i afton, fortfor hon efter en stund.
Jag skall ej kunna säga om den mask jag satt på kroken är någorlunda
smaklig, men jag vet, att om jag vore aborre, skulle jag låta fånga
mig och dragas på land för att njuta det vackraste väder i en så skön
utsigt, som denna brygga förunnar.”
Intet svar.
”Ja, Sir Bruce, att David Hundington var bror till konungarne
Milcolomb och William i Skottland, det bör förlåtas honom . . . Man
måste än vidare förlåta David Hundington, att han ej sjelf hade någon
son, utan endast tvenne döttrar, Margareta och Isabella; men
deri låg hans fel, att han gifte den första med en Baliol, och den yngre
med en Bruce. Han skulle hafva gjort tvertom, då hade Bruceska
ätten nu haft mer att säga i Skottland, och kanske hade någon Baliol
i stället vårdat svenske kung Waldemars hästar och bott på Svartvik.”
Min fru, sade Bruce, tror Ni jag afundas en Baliol? Annars, Beatrice,
kan jag säga, att då Ni öppnar er mun, saknar Ni hvarken vältalighet
eller utförlighet, men Ni borde aldrig nämna om slägter,
126