C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
ögonkast, fick ej en gång inträde i den julle, der de satte sig. Han fattade
sig likväl hastigt, och gick tigande bort till en annan båt, dit flere
af folket följde. Då dessa två båtar kommit några famnar ifrån
strand med sitt byte, så att de ej mer fruktade Ivars folk, befallde den
hvite ledaren sitt manskap på land göra reträtt. Med en snabbhet,
som liknade vindens gång öfver vågorna, lemnade de alla på en
gång hästarne, störtade sig i de färdiga båtarne, och skyndade ifrån
land. Herr Ivar lät sina kämpar rida ned i vattnet, simma efter, och
taga packet i ryggen, innan de hunno för långt ut. Man försökte,
men hade ej ovane roddare framför sig. Någre ryttare på de raskaste
hästarne hunno så långt ut i vattnet, som till de eftersta båtarne;
men tre eller fyra kraftiga påkar nedregnade slag på slag öfver hästarnes
hufvuden. Blod ur deras ögon och nosar färgade vågen, med
hvilken de kämpade att hålla sina ryttare uppe. Striden var ej lika.
Några hästar svimmade för slagen, och doppade likt sjöfåglar sina
hufvuden under vattnet, der de drucko den svala döden. Deras ryttare
måste frälsa sig genom att sjelfve simma i land: derefter kunde
de öfrige, oaktadt sporren, ej tvinga sina hästar längre ut på ett så
förrädiskt stridsfält. Kraftfulle i förbannelser, med knytta näfvar och
blanka svärd, som speglade sin vrede i böljan – men svage i allt annat,
måste Herr Ivars kämpar se sjöfararne tyste och segrande aflägsna
sig med den beslöjade flickan. De drogo sin rodd i nordost
från Stäkesön fram genom sundet till Skarfven, vid hvilken sjö Runsasätran,
såsom vi förr berättat, var belägen. Herr Ivar beslöt att utmed
stranden följa de roende, och se hvar de ville landa. Men de
kommo snart ur hans sigte, emedan han endast långsamt kunde
göra sig väg på den oröjda och tätvuxna stranden.
Ute på vattnet hördes nu en sång, som af skogen på det motliggande
Granhammarslandet återkastades med ett långt och djupt
echo. Den röde Anföraren sjöng – vi ega icke visans rim eller musikens
ljud, men dessa voro sångarens tankar, fattade af minnet, lemnade
åt tiden och efterkommandes rörelse:
”Himmelens åska har lof att träffa dalen med sin ljungande eld;
dalen har lof att kyssa ångan ur rosmarinernas kalkar – men jag får
121