C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
lågande blickar till sina följeslagare att falla in på desse ursinnige;
men riddarens folk såg sig i samma ställning, som han sjelf: de voro
knappt i stånd att fälla en enda till marken, så manligt och snabbt
afvärjde påkmännen deras väl måttade svärdshugg. Ingen gjorde
skada, de blott höllo hästarne; hela anfallet tycktes vändt åt den
unga damen, och henne förde de midt i Herr Ivars anblick skickligt
och varsamt ifrån honom ned till stranden. Tvenne personer ledde i
synnerhet de seniga okändes tilltag; sjelfve sade de väl ingenting,
men utgåfvo med vinkar och pekningar sina befallningar. Sins
emellan syntes de begge hvarann olika. Den ena röfvarchefen var
klädd i en lång, hvit rock, och bar en fyrkantig mössa af samma tyg;
ett gult, starkt skinnbälte gick om hans medja, och gjorde växten
smal, skön och fullkomlig. Han hade intet vapen, ej en gång en käpp
i sin hand. Den andre bar en på samma sätt skuren mörkröd rock
och äfven en fyrkantig mössa af samma färg, men omgifven af ett
tjockt silfvergrått mårdbräm, som beskuggade pannan och dolde
mycket af kinderna; om lifvet sågs ett glänsande svart bälte och i
handen en jernskodd käpp. Ehuru han således var beväpnad, såg
man på alla rörelser, att hans andra kamrat var förman, och han sjelf
blott den andre i sällskapet. Han i hvita rocken styrde både denne
och alla de öfrige genom lätta rörelser med pekfingret.
Då de fått den lilla damen till stranden, gick den röde röfvaren
fram till hennes häst, med höflighet och hänryckning tog han kanten
af hennes slöja i sin ena hand och kysste guldkronorna med synbart
och innerligt begär. Derpå gjorde han sig beredd, att i sina armar
lyfta ned henne af hästen, då hastigt den andre chefen trädde
fram, befallde honom med en sträng vink vika undan, tog ensam
ned sin späda dam ur sadeln, och förde henne med egen hand till en
af båtarne. Att ej sjelf få göra detta, tycktes gå den förre djupt till
hjertat, dess ögon lågade, det lät som skar han tänderna; likväl lyfte
han ej upp sin arm till motstånd, utan följde lydigt på afstånd ned till
båtarne.
Den förnämste anföraren steg med sin fånge i en särskild båt, och
sköt den ifrån land. Den röde, oaktadt böner, hot och blixtrande
120