C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
rida den väg tillbaka, som afbrutna granqvistar skola visa mig, men
aldrig sätter jag mig till häst, att leda Er till Stäkesborg.”
Uppriktige skogvaktare! fortfor Ivar, den högvuxne anföraren,
det är godt att du sagt oss dina tankar, jag skall vara öppenhjertig
som du. Denna lilla dam, hvars öde du ej känner, och ej angår dig,
skall oskadd lefva på Stäkesborg bland män af hög ära och ättestort
blod; fara hota ej henne och ej dig, om du visar oss en hastig väg
genom skogen. Men nekar din dumhet att tjena oss, skall dock din
klokhet om skogen hindras att skada oss. Rider du ej dit vi vilja, så
binds du vid detta träd, att du ej må leda Jon Amundsons folk efter
oss; myrorna ur stacken vid tallens rot skola småningom göra dig till
ett benrangel.
”Bind mig, jag vet hvem som löser mig.”
Joachim gick till de öfrige och de höllo råd. Det förnämsta hafva
vi. Stallmästaren är genom karlens uppfångande hindrad att upptäcka
oss. Det andra skall ej bli omöjligt, jag känner väderstrecket
och skall föra Er öfver skogen, om ej midt på Stäkesborg, åtminstone
till sjön, då vi från stranden af det långa smala Stäks-sundet kunna
upptäcka borgen, och komma dit. Men lemna ej Erasmus i skogen,
han har läten, som hans underlydande jägare på långt håll förstå;
bind honom hellre på en häst, och för den ibland oss. Då vi
framkommit, släppa vi honom ifrån oss utan skada.
Man följde Joachims förslag, och tåget rustade sig till afresa.
Stum satt den ädle skogvaktaren bunden i sin sadel, nöjd då han
fann att de ej älskade gjuta hans blod. Ofta kastade han sina ögon på
flickan, som han genom en obegriplig känsla ansåg förföljd och
olycklig i sitt nuvarande sällskap. Hon satt stilla, rak och i frimodig
ställning på en egen häst, som en karl ledde i betslet. Man visade
henne godhet och nästan aktning, fast hon ej kunde vara öfver elfva
år. Erasmus hörde henne icke tala, och det förtröt honom, att den
rikt befransade långa slöjan aldrig lyftades.
Ridten gick dåligt genom dessa oländiga marker. I vår tid löper
här en ståtlig landsväg från Stockholm öfver Barkarby till Stäke.
Sjelfva Barkarby njuter för närvarande en egen ryktbarhet, men var
117