C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
FJERDE BOKEN.
116
Bind mig, jag vet hvem som
löser mig.
Stig af, Erasmus, var utan fruktan, sade en af de sittande, du befinner
dig i bättre sällskap, än du anar. Ehuru du ej bedrar dig i den
tanken, att det är vi som från riddar Jon bortfört den unga prinsessan
med lejonet och strömmarne, hvilken du skulle återföra till honom,
så minskar detta likväl ej din kännedom af skogen, och du
skall i stället leda oss dit vi önska.
”Himmelska Gud! ropade Erasmus och steg af hästen, hafven J
röfvat detta unga barn ifrån sitt rätta hem?”
Icke från hennes rätta hem, svarade med grof röst en lång vapenklädd
man, som tycktes vara anföraren, och höll vid handen en späd
gestalt, hvars hufvud betäcktes af en fin ljusgul slöja, hängande
ända till dess knän. – Men du Erasmus, var välkommen hos oss,
drick en bägare till förfriskning efter ridten, sätt dig sedan åter upp,
och visa oss någon kort väg, som ur Sollentuna skog för oss till Stäkesborg,
dit resan gäller och en god belöning väntar dig.
Skogvaktaren svarade intet, men gick rakt fram till barnet, som
stod i de höge gråklädde männens krets. Han böjde ett knä, tog hennes
hand och kysste den. ”Olyckliga späda dam, sade han, hvilka än
dina händelser blifva, men Erasmi finger skall icke åt dina förföljare
peka vägen för deras åskor. Deras nedrighets ljungeld kan krossa
dig, men Erasmi fötter skola ej åt dem trampa upp vägen, för att visa
bästa trakten till uppbyggandet af din lyckas graf. J väldige kämpar,
här står en fattig man, som är en annan mans tjenare, – låten mig